1 Orazione dell’afflitto, essendo angosciato, e spandendo il suo lamento davanti a Dio. SIGNORE, ascolta la mia orazione, E venga il mio grido infino a te.

2 Non nasconder la tua faccia da me; Nel giorno che io sono in distretta, inchina a me il tuo orecchio; Nel giorno che io grido, affrettati a rispondermi.

3 Perciocchè i miei giorni son venuti meno come fumo, E le mie ossa sono arse come un tizzone.

4 Il mio cuore è stato percosso come erba, Ed è seccato; Perciocchè io ho dimenticato di mangiare il mio pane.

5 Le mie ossa sono attaccate alla mia carne, Per la voce de’ miei gemiti.

6 Io son divenuto simile al pellicano del deserto; E son come il gufo delle solitudini.

7 Io vegghio, e sono Come il passero solitario sopra il tetto. I miei nemici mi fanno vituperio tuttodì;

8 Quelli che sono infuriati contro a me fanno delle esecrazioni di me.

9 Perciocchè io ho mangiata la cenere come pane, Ed ho temperata la mia bevanda con lagrime.

10 Per la tua indegnazione, e per lo tuo cruccio; Perciocchè, avendomi levato ad alto, tu mi hai gettato a basso.

11 I miei giorni son come l’ombra che dichina; Ed io son secco come erba

12 Ma tu, Signore, dimori in eterno E la tua memoria è per ogni età.

13 Tu ti leverai, tu avrai compassione di Sion; Perciocchè egli è tempo di averne pietà; Perciocchè il termine è giunto.

14 Imperocchè i tuoi servitori hanno affezione alle pietre di essa, Ed hanno pietà della sua polvere.

15 E le genti temeranno il Nome del Signore, E tutti i re della terra la tua gloria,

16 Quando il Signore avrà riedificata Sion, Quando egli sarà apparito nella sua gloria,

17 Ed avrà volto lo sguardo all’orazione de’ desolati, E non avrà sprezzata la lor preghiera.

18 Ciò sarà scritto all’età a venire; E il popolo che sarà creato loderà il Signore.

19 Perciocchè egli avrà riguardato dall’alto luogo della sua santità; Perciocchè il Signore avrà mirato dal cielo verso la terra;

20 Per udire i gemiti de’ prigioni; Per isciogliere quelli ch’erano condannati a morte;

21 Acciocchè si narri in Sion il Nome del Signore, E la sua lode in Gerusalemme.

22 Quando i popoli e i regni saranno raunati insieme, Per servire al Signore

23 Egli ha tra via abbattute le mie forze; Egli ha scorciati i miei giorni.

24 Io dirò: O Dio mio, non farmi trapassare al mezzo de’ miei dì; I tuoi anni durano per ogni età.

25 Tu fondasti già la terra; E i cieli son l’opera delle tue mani;

26 Queste cose periranno, ma tu dimorerai; Ed esse invecchieranno tutte, come un vestimento; Tu le muterai come una vesta, e trapasseranno.

27 Ma tu sei sempre lo stesso, E gli anni tuoi non finiranno giammai.

28 I figliuoli de’ tuoi servitori abiteranno, E la progenie loro sarà stabilita nel tuo cospetto

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

29 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.