1 Salmo di Asaf CERTAMENTE Iddio è buono ad Israele, A quelli che son puri di cuore.

2 Ora, quant’è a me, quasi che incapparono i miei piedi; Come nulla mancò che i miei passi non isdrucciolassero.

3 Perciocchè io portava invidia agl’insensati, Veggendo la prosperità degli empi.

4 Perciocchè non vi sono alcuni legami alla lor morte; E la lor forza è prosperosa.

5 Quando gli altri uomini sono in travagli, essi non vi son punto; E non ricevono battiture col rimanente degli uomini.

6 Perciò, la superbia li cinge a guisa di collana; La violenza li involge come un vestimento.

7 Gli occhi escono loro fuori per lo grasso; Avanzano le immaginazioni del cuor loro.

8 Son dissoluti, e per malizia ragionano di oppressare; Parlano da alto.

9 Mettono la lor bocca dentro al cielo, E la lor lingua passeggia per la terra.

10 Perciò, il popolo di Dio riviene a questo, Veggendo che l’acqua gli è spremuta a bere a pien calice,

11 E dice: Come può essere che Iddio sappia ogni cosa, E che vi sia conoscimento nell’Altissimo?

12 Ecco, costoro son empi, e pur godono pace e tranquillità in perpetuo; Ed accrescono le lor facoltà.

13 Indarno adunque in vero ho nettato il mio cuore, Ed ho lavate le mie mani nell’innocenza.

14 Poichè son battuto tuttodì, Ed ogni mattina il mio gastigamento si rinnuova

15 Se io dico: Io ragionerò così; Ecco, io son disleale inverso la generazione de’ tuoi figliuoli.

16 Io ho adunque pensato di volere intender questo; Ma la cosa mi è parsa molto molesta.

17 Infino a tanto che sono entrato ne’ santuari di Dio; Ed ho considerato il fine di coloro.

18 Certo, tu li metti in isdruccioli; Tu li trabocchi in ruine.

19 Come sono eglino stati distrutti in un momento! Come son venuti meno, e sono stati consumati per casi spaventevoli!

20 Son come un sogno, dopo che l’uomo si è destato; O Signore, quando tu ti risveglierai, tu sprezzerai la lor vana apparenza

21 Quando il mio cuore era inacerbito, Ed io era punto nelle reni;

22 Io era insensato, e non aveva conoscimento; Io era inverso te simile alle bestie.

23 Ma pure io sono stato del continuo teco; Tu mi hai preso per la man destra.

24 Tu mi condurrai per lo tuo consiglio, E poi mi riceverai in gloria;

25 Chi è per me in cielo, fuor che te? Io non voglio altri che te in terra.

26 La mia carne ed il mio cuore erano venuti meno: Ma Iddio è la rocca del mio cuore, e la mia parte in eterno.

27 Perciocchè, ecco, quelli che si allontanano da te periranno; Tu distruggerai ogni uomo che fornicando si svia da te.

28 Ma quant’è a me, egli mi è buono di accostarmi a Dio; Io ho posta nel Signore Iddio la mia confidanza, Per raccontar tutte le opere sue

1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.