1 Maschil di Asaf O DIO, perchè ci hai scacciati in perpetuo? Perchè fuma l’ira tua contro alla greggia del tuo pasco?

2 Ricordati della tua raunanza, la quale tu acquistasti anticamente; Della tribù della tua eredità che tu riscotesti; Del monte di Sion, nel quale tu abitasti.

3 Muovi i passi verso le ruine perpetue, Verso tutto il male che i nemici han fatto nel luogo santo.

4 I tuoi nemici han ruggito in mezzo del tuo Tempio; Vi hanno poste le loro insegne per segnali.

5 Ciò sarà noto; come chi, levando ad alto delle scuri, Le avventa contro a un cespo di legne;

6 Così ora hanno essi, con iscuri e martelli, Fracassati tutti quanti gl’intagli di quello.

7 Hanno messi a fuoco e fiamma i tuoi santuari, Hanno profanato il tabernacolo del tuo Nome, gettandolo per terra.

8 Hanno detto nel cuor loro: Prediamoli tutti quanti; Hanno arsi tutti i luoghi delle raunanze di Dio in terra.

9 Noi non veggiam più i nostri segni; Non vi è più profeta, E non abbiam con noi alcuno che sappia infino a quando.

10 Infino a quando, o Dio, oltraggerà l’avversario? Il nemico dispetterà egli il tuo Nome in perpetuo?

11 Perchè ritiri la tua mano e la tua destra? Non lasciare ch’ella ti dimori più dentro al seno

12 Ora Iddio già ab antico è il mio Re. Il quale opera salvazioni in mezzo della terra.

13 Tu, colla tua forza, spartisti il mare; Tu rompesti le teste delle balene nelle acque.

14 Tu fiaccasti i capi del leviatan, E li desti per pasto al popolo de’ deserti.

15 Tu facesti scoppiar fonti e torrenti; Tu seccasti fiumi grossi.

16 Tuo è il giorno, tua eziandio è la notte; Tu hai ordinata la luna e il sole.

17 Tu hai posti tutti i termini della terra; Tu hai formata la state ed il verno

18 Ricordati di questo: che il nemico ha oltraggiato il Signore, E che il popolo stolto ha dispettato il tuo Nome.

19 Non dare alle fiere la vita della tua tortola; Non dimenticare in perpetuo la raunanza de’ tuoi poveri afflitti.

20 Riguarda al Patto, Perciocchè i luoghi tenebrosi della terra sono ripieni di ricetti di violenza.

21 Non ritornisene il misero indietro svergognato; Fa’ che il povero afflitto e il bisognoso lodino il tuo Nome.

22 Levati, o Dio, dibatti la tua lite; Ricordati dell’oltraggio che ti è fatto tuttodì dallo stolto.

23 Non dimenticar le grida de’ tuoi nemici; Lo strepito di quelli che si levano contro a te sale del continuo al cielo

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.