1 Salmo di canto di Davide, sopra la dedicazione della sua casa SIGNORE, io ti esalterò; perciocchè tu mi hai tratto ad alto, E non hai rallegrati di me i miei nemici.

2 Signore Iddio mio, Io ho gridato a te, e tu mi hai sanato.

3 Signore, tu hai fatta salir l’anima mia fuor del sepolcro; Tu mi hai salvata la vita, acciocchè io non iscendessi nella fossa.

4 Salmeggiate al Signore voi suoi santi; E celebrate la memoria della sua santità.

5 Perciocchè l’ira sua dura solo un momento; Ma la sua benevolenza dura tutta una vita; La sera appo noi alberga il pianto, Ma la mattina vi è giubilo

6 Quant’è a me, nella mia quiete, io diceva: Io non sarò giammai smosso.

7 Signore, tu avevi, per lo tuo favore, stanziata la fortezza nel mio monte; Ma tosto che tu hai nascosta la tua faccia, io sono stato smarrito.

8 Io ho gridato a te, Signore, Ed ho supplicato al Signore,

9 Dicendo: Che utilità avrai nel mio sangue, Se io scendo nella fossa? La polvere ti celebrerà ella? Predicherà ella la tua verità?

10 Ascolta, Signore, ed abbi pietà di me; Signore, siimi in aiuto.

11 Tu hai mutato il mio duolo in festa; Tu hai sciolto il mio cilicio, e mi hai cinto di allegrezza;

12 Acciocchè la mia gloria ti salmeggi, e non si taccia. Signore Iddio mio, io ti celebrerò in eterno

1 En psalm, en sång av David, vid templets invigning.

2 Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.

3 HERRE, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig.

4 HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

5 Lovsjungen HERREN, I hans fromme, och prisen hans heliga namn.

6 Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd; om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.

7 Jag sade, när det gick mig väl: »Jag skall aldrig vackla.»

8 HERRE, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt; men du fördolde ditt ansikte, då förskräcktes jag.

9 Till dig, HERRE, ropade jag, och till Herren bad jag:

10 »Vad vinning har du av mitt blod, eller därav att jag far ned i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet?

11 Hör, o HERRE, och var mig nådig; HERRE, var min hjälpare.»

12 Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.

13 Därför skall min ära lovsjunga dig, utan att tystna; HERRE, min Gud, jag vill tacka dig evinnerligen.