1 Salmo di Davide, dato al capo de’ Musici, sopra i figliuoli di Iedutun. L’ANIMA mia si acqueta in Dio solo; Da lui procede la mia salute.

2 Egli solo è la mia rocca e la mia salvezza, Il mio alto ricetto; io non sarò giammai grandemente smosso.

3 Infino a quando vi avventerete sopra un uomo? Voi stessi sarete uccisi tutti quanti; E sarete simili ad una parete chinata, E ad un muricciuolo sospinto.

4 Essi non consigliano d’altro che di sospinger giù quest’uomo dalla sua altezza; Prendono piacere in menzogna; Benedicono colla lor bocca, Ma maledicono nel loro interiore. Sela.

5 Anima mia, acquetati in Dio solo; Perciocchè la mia speranza pende da lui.

6 Egli solo è la mia rocca e la mia salvezza; Egli è il mio alto ricetto, io non sarò giammai smosso.

7 In Dio è la mia salvezza e la mia gloria; In Dio è la mia forte rocca, il mio ricetto

8 Confidatevi in lui, o popolo, in ogni tempo; Spandete i vostri cuori nel suo cospetto; Iddio è la nostra speranza. Sela.

9 Gli uomini volgari non sono altro che vanità, E i nobili altro che menzogna; Se fosser messi in bilance, Tutti insieme sarebbero più leggieri che la vanità stessa.

10 Non vi confidate in oppressione, Nè in rapina; non datevi alla vanità; Se le ricchezze abbondano, Non vi mettete il cuore.

11 Iddio ha parlato una volta, E due volte ho udito lo stesso; Che ogni forza appartiene a Dio;

12 E che a te, Signore, appartiene la benignità; Perciocchè tu renderai la retribuzione a ciascuno secondo le sue opere

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

2 Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

3 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

4 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

5 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

6 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

7 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

8 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

9 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

10 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

11 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

12 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

13 och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.