Jó 14

1 L’homme né de la femme!

*Ps 90:5,6,9;102:12;103:15;144:4.Ja 4:14.Sa vie est courte, sans cesse agitée.

2 Il naît, il est coupé comme *Ps 103:15.És 40:6.1 Pi 1:24.une fleur;

*Job 8:9.Ps 90:6,10;102:12;144:4.Il fuit et disparaît comme une ombre.

3 *Job 7:17,18;10:20.Et c’est sur lui que tu as l’œil ouvert!

Et tu me fais aller en justice avec toi!

4 *Ge 5:3.Ps 51:7.Jn 3:6.Ro 5:12.Ép 2:3.Comment d’un être souillé sortira-t-il un homme pur?

Il n’en peut sortir aucun.

5 *Job 7:1.Si ses jours sont fixés, si tu as compté ses mois,

Si tu en as marqué le terme qu’il ne saurait franchir,

6 *Job 7:16,19;10:20.Détourne de lui les regards, et donne-lui du relâche,

Pour qu’il ait au moins la joie du *Job 7:1,2.mercenaire à la fin de sa journée.

7 Un arbre a de l’espérance:

Quand on le coupe, il repousse,

Il produit encore des rejetons;

8 Quand sa racine a vieilli dans la terre,

Quand son tronc meurt dans la poussière,

9 Il reverdit à l’approche de l’eau,

Il pousse des branches comme une jeune plante.

10 Mais l’homme meurt, et il perd sa force;

L’homme expire, et où est-il?

11 Les eaux des lacs s’évanouissent,

Les fleuves tarissent et se dessèchent;

12 Ainsi l’homme se couche et ne se relèvera plus,

Il ne se réveillera pas tant que les cieux subsisteront,

Il ne sortira pas de son sommeil.

13 Oh! Si tu voulais me cacher dans le séjour des morts,

M’y tenir à couvert jusqu’à ce que ta colère fût passée,

Et me fixer un terme auquel tu te souviendras de moi!

14 Si l’homme une fois mort pouvait revivre,

J’aurais de l’espoir tout le temps de mes souffrances,

Jusqu’à ce que mon état vînt à changer.

15 Tu appellerais alors, et je te répondrais,

Tu languirais après l’ouvrage de tes mains.

16 *Job 31:4;34:21.Ps 56:9;139:2,3,4.Pr 5:21.Jé 32:19.Mais aujourd’hui tu comptes mes pas,

Tu as l’œil sur mes péchés;

17 Mes transgressions sont scellées en un faisceau,

Et tu imagines des iniquités à ma charge.

18 La montagne s’écroule et périt,

Le rocher disparaît de sa place,

19 La pierre est broyée par les eaux,

Et la terre emportée par leur courant;

Ainsi tu détruis l’espérance de l’homme.

20 Tu es sans cesse à l’assaillir, et il s’en va;

Tu le défigures, puis tu le renvoies.

21 Que ses fils soient honorés, il n’en sait rien;

Qu’ils soient dans l’abaissement, il l’ignore.

22 C’est pour lui seul qu’il éprouve de la douleur en son corps,

C’est pour lui seul qu’il ressent de la tristesse en son âme.

1 Människan, av kvinna född,

lever en kort tid

och mättas av oro.

2 *Job 8:9, Ps 90:9f, 102:12, 103:15f, 144:4, Jes 40:6f, Hebr 13:14. Som ett blomster växer hon upp

och vissnar,

som en skugga flyr hon

och kan inte bestå.

3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,

mig drar du till doms inför dig.

4 *Job 15:14, 25:4, Ps 14:3, 51:7, Jes 64:5. Kan en ren komma från en oren?

Nej, inte en enda!

5 *Ps 31:16, 39:5, 139:16. Om människans dagar är bestämda

och hennes månaders antal

är fastställt av dig,

om du har satt en gräns

som hon inte kan överskrida,

6 *Job 10:20, Ps 39:14. vänd då din blick ifrån henne

och ge henne ro,

låt henne få glädje av sin dag

som en daglönare.

7 För ett träd finns det hopp,

huggs det ner kan det gro igen

och nya skott ska inte saknas.

8 Även om dess rötter åldras i jorden

och stubben dör i mullen,

9 ska det grönska vid doften av vatten

och skjuta skott som ett ungt träd.

10 Men när en man dör ligger han där.

När en människa ger upp andan,

var är hon då?

11 *Jes 19:5. Som vattnet försvinner ur sjön

och en flod sinar och torkar ut,

12 så lägger sig människan

och står inte upp igen.

Först när inte himlen finns mer

vaknar hon och reser sig

från sin sömn.

13 Tänk om du ville

gömma mig i dödsriket,

dölja mig tills din vrede upphör,

sätta en bestämd tid för mig

och tänka på mig!

14 *Job 7:1. Kan en människa som en gång dött

få liv igen?

Då skulle jag hålla ut

i min mödas tid

tills min avlösning kommer.

15 Du skulle ropa på mig,

och jag skulle svara dig,

du skulle längta efter

dina händers verk.

16 Fastän du nu räknar mina steg

skulle du inte ge akt på min synd.

17 *Hos 13:12. Min synd skulle ligga i en förseglad pung,

och du skulle täcka över min skuld.

18 Men som berget faller

och vittrar bort,

som klippan flyttas från sin plats,

19 *Job 7:6, 8:13, 11:20, Ords 10:28. som vatten nöter sönder stenar,

som dess flöden sköljer bort myllan,

så gör du människans hopp

om intet.

20 Du besegrar henne för alltid

och hon går bort,

du förändrar hennes ansikte

och sänder i väg henne.

21 *Jes 63:16. Om hennes barn kommer till ära

vet hon det inte,

om de blir ringa

ser hon det inte.

22 Hennes kropp känner bara

sin egen plåga,

hennes själ bara sin egen sorg.