1 Och det hände en dag att Sauls son Jonatan sa till den unge mannen, som bar hans rustning: Kom, låt oss gå över till filisteernas garnison, som ligger på andra sidan. Men till sin far sa han ingenting. 2 Och Saul dröjde kvar i utkanten av Gibea under ett granatäppelträd i Migron, och folket som var med honom var omkring 600 män. 3 ✝ Och Ahia, son till Ahitub, bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, bar en efod. Och folket visste inte att Jonatan hade gett sig av. 4 Och mellan passagerna, där Jonatan ville gå över till filisteernas garnison, fanns en spetsig klippa på ena sidan och en spetsig klippa på andra sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmas, och den andre i söder mitt emot Gibea. 6 ✝ Och Jonatan sa till den unge mannen som bar hans rustning: Kom, låt oss gå över till de oomskurnas garnison. Kanske HERREN vill göra något för oss. För ingenting hindrar HERREN att rädda genom många eller genom få. 7 Och hans vapenbärare svarade honom: Gör allt du har i sinnet. Bege dig i väg, se, jag följer dig vart du vill. 8 Då sa Jonatan: Se, vi ska gå över till dessa män, och vi ska visa oss för dem, 9 om de då säger till oss: Stanna där tills vi kommer till er, då ska vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10 Men om de säger så här: Kom upp till oss, då ska vi gå dit upp, för då har HERREN gett dem i vår hand, och detta ska vara ett tecken för oss. 11 Och de visade sig båda för filisteernas garnison och filisteerna sa: Se, hebreerna kommer fram ur hålorna där de har gömt sig. 12 Och männen i garnisonen ropade till Jonatan och hans vapenbärare och sa: Kom upp till oss, så ska vi visa er något. Då sa Jonatan till sin vapenbärare: Kom med upp efter mig, för HERREN har gett dem i Israels hand. 13 Och Jonatan klättrade upp på händer och fötter med sin vapenbärare efter sig. Och de föll framför Jonatan, och hans vapenbärare dödade dem efter honom. 14 Och det första nederlaget som Jonatan och hans vapenbärare tillfogade var omkring tjugo män på en sträcka av en halv plogfåras längd som ett par oxar kan plöja. 15 Då spred sig skräck i lägret på fältet och bland allt folket. Även garnisonen och plundrarna darrade och marken skakade, så att det blev ett mycket stort skalv. 16 Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin tittade, och se, folkskaran upplöstes och de fortsatte att slå ner varandra. 17 Då sa Saul till folket som var med honom: Räkna nu och se efter vem som har lämnat oss. Och när de räknade efter, se, då var Jonatan och hans vapenbärare inte där. 18 Och Saul sa till Ahia: Hämta hit Guds ark, för Guds ark var på den tiden hos israeliterna. 19 Och det hände, medan Saul talade med prästen, att larmet i filisteernas läger tilltog mer och mer. Då sa Saul till prästen: Dra tillbaka din hand. 20 ✝ Och Saul och allt folket som var med honom samlade sig och drog ut till strid. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre, och förvirringen var mycket stor. 21 Och de hebreer som tidigare hade varit med filisteerna och som hade dragit upp med dem till lägret från landet runt omkring, de anslöt sig också till de israeliter som var med Saul och Jonatan. 22 Och när alla de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte de också efter dem i striden. 23 Så räddade HERREN Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven. 24 Och Israels män var mycket utmattade den dagen, för Saul hade svurit en ed inför folket och sagt: Förbannad vare den man som äter någon mat före kvällen, tills jag har hämnats på mina fiender. Så ingen av folket smakade någon mat. 25 Och allt folket från landet kom till en skog där det låg honung på marken. 26 Men när folket hade kommit in i skogen och såg att det flöt honung där, så förde ingen sin hand till munnen, för folket fruktade för eden. 27 Men Jonatan hade inte hört när hans far lät folket svära eden, därför räckte han ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i en honungskaka och förde handen till munnen; och hans ögon blev klara. 28 Men en man bland folket tog till orda och sa: Din far gav folket en sträng ed och sa: Förbannad är den man som äter någon mat i dag. Och folket blev utmattat. 29 Då sa Jonatan: Min far har dragit olycka över landet. Se, jag ber er, hur klara mina ögon har blivit, eftersom jag smakade lite av denna honung. 30 Om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender, hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit? 31 Och de slog filisteerna på den dagen från Mikmas ända till Ajalon. Och folket var mycket utmattat. 32 ✝ Och folket kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken, och folket åt dem med blodet i. 33 Och de berättade för Saul och sa: Se, folket syndar mot HERREN genom att äta med blodet i. Då sa han: Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig. 34 Och Saul sa: Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en ska föra hit till mig sin oxe och var och en sitt får och slakta dem här och ät, och synda inte mot HERREN genom att äta med blodet i. Och allt folket förde med sig var man sin oxe den natten och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde ett altare åt HERREN. Det var det första altaret som han byggde åt HERREN. 36 Och Saul sa: Låt oss dra ner efter filisteerna i natt och plundra dem tills morgonen gryr och låt oss inte lämna kvar en enda av dem. Och de sa: Gör det du tycker är bäst. Då sa prästen: Låt oss träda fram för Gud här. 37 Och Saul frågade Gud: Ska jag dra ner efter filisteerna? Vill du ge dem i Israels hand? Men han fick inget svar den dagen. 38 Och Saul sa: Träd fram hit, alla ni som är ledare för folket, och ta reda på och se efter vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39 För så sant HERREN lever, han som har räddat Israel, om det så vore min son Jonatan, så ska han sannerligen dö. Men ingen bland allt folket svarade honom. 40 Sedan sa han till hela Israel: Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan. Och folket sa till Saul: Gör vad du finner vara bäst. 41 Och Saul sa till HERREN, Israels Gud: Låt sanningen komma fram. Och lotten träffade Saul och Jonatan, och folket gick fritt. 42 Och Saul sa: Kasta lott mellan mig och min son Jonatan. Och Jonatan blev träffad. 43 Då sa Saul till Jonatan: Berätta för mig vad du har gjort. Och Jonatan berättade för honom och sa: Jag smakade bara lite honung med änden av staven som jag hade i min hand. Och se, därför måste jag dö. 44 Och Saul svarade: Gud ska göra så och mer också, för du ska sannerligen dö, Jonatan. 45 Och folket sa till Saul: Ska Jonatan dö, som har åstadkommit denna stora seger i Israel? Absolut inte. Så sant HERREN lever, ska inte ett hårstrå på hans huvud falla till marken, för med Gud har han utfört detta i dag. Så räddade folket Jonatan så att han inte dog. 46 Då avstod Saul från att förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig till sitt eget område. 47 Och när Saul hade tagit kungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot ammoniterna, mot Edom, mot kungarna i Soba och mot filisteerna. Och vart han än vände sig bestraffade han dem. 48 Och han samlade en här och slog amalekiterna och befriade Israel från deras händer som plundrade dem. 49 Och Sauls söner var Jonatan och Jisvi och Malki-Sua. Och hans två döttrar hade följande namn: den förstfödda hette Merab och den yngre hette Mikal. 50 Och Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Och hans befälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbroder. 51 ✝ För Sauls far Kis och Abners far Ner, var söner till Abiel. 52 Och hårda strider mot filisteerna pågick så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark man eller någon tapper man, så tog han honom till sig.