1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.8 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

1 Com a minha voz clamei ao Senhor; com a minha voz supliquei ao Senhor.2 Derramei a minha queixa perante a sua face; expus-lhe a minha angústia.3 Quando o meu espírito estava angustiado em mim, então conheceste a minha vereda. No caminho em que eu andava, esconderam-me um laço.4 Olhei para a minha direita, e vi; mas não havia quem me conhecesse. Refúgio me faltou; ninguém cuidou da minha alma.5 A ti, ó Senhor, clamei; eu disse: Tu és o meu refúgio, e a minha porção na terra dos viventes.6 Atende ao meu clamor; porque estou muito abatido. Livra-me dos meus perseguidores; porque são mais fortes do que eu.7 Tira a minha alma da prisão, para que louve o teu nome; os justos me rodearão, pois me fizeste bem.