1 En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»2 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,3 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,4 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.5 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.6 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.7 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!8 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.9 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

1 Kanto de suprenirado. De David. Mi ekĝojis, kiam oni diris al mi: Ni iru en la domon de la Eternulo.2 Niaj piedoj staris en viaj pordegoj, Ho Jerusalem,3 Vi Jerusalem, konstruita kiel urbo, En kiu ĉio kuniĝis.4 Tien supreniris la triboj, la triboj de la Eternulo, Laŭ la moro de Izrael, Por glori la nomon de la Eternulo.5 Ĉar tie staris tronoj de juĝo, Tronoj de la domo de David.6 Deziru pacon al Jerusalem; Bonan staton havu viaj amantoj.7 Paco estu inter viaj muroj, Bonstato en viaj palacoj.8 Pro miaj fratoj kaj amikoj mi do diru: Paco estu al vi.9 Pro la domo de la Eternulo, nia Dio, Mi deziras al vi bonon.