1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

1 Psalmo de Asaf. Dio de la dioj, la Eternulo, ekparolis, Kaj vokis la teron de la sunleviĝo ĝis la sunsubiro.

2 El Cion, la perfektaĵo de beleco, Dio ekbrilis.

3 Nia Dio venas kaj ne silentas; Fajro ekstermanta estas antaŭ Li, Ĉirkaŭ Li estas granda ventego.

4 Li vokas la ĉielon supre kaj la teron, Por juĝi Sian popolon:

5 Kolektu al Mi Miajn fidelulojn, Kiuj faris kun Mi interligon ĉe oferdono.

6 Kaj la ĉielo proklamis Lian justecon, Ĉar Dio estas tiu juĝanto. Sela.

7 Aŭskultu, ho Mia popolo, kaj Mi parolos; Ho Izrael, Mi atestos pri vi; Mi estas Dio, via Dio.

8 Ne pro viaj oferdonoj Mi vin riproĉos, Ĉar viaj bruloferoj estas ĉiam antaŭ Mi.

9 Mi ne prenos el via domo bovidon, Nek el viaj kortoj kaprojn:

10 Ĉar al Mi apartenas ĉiuj bestoj en la arbaroj, Miloj da brutoj sur la montoj;

11 Mi konas ĉiujn birdojn sur la montoj, Kaj ĉiuj bestoj de la kampoj estas antaŭ Mi.

12 Se Mi fariĝus malsata, Mi ne dirus al vi, Ĉar al Mi apartenas la mondo, kaj ĉio, kio ĝin plenigas.

13 Ĉu Mi manĝas viandon de bovoj, Kaj ĉu Mi trinkas sangon de kaproj?

14 Oferdonu al Dio dankon, Kaj plenumu antaŭ la Plejaltulo viajn promesojn.

15 Voku Min en la tago de mizero; Mi vin liberigos, kaj vi Min gloros.

16 Sed al la malpiulo Dio diris: Por kio vi parolas pri Miaj leĝoj Kaj portas Mian interligon en via buŝo,

17 Dum vi malamas moralinstruon Kaj ĵetas Miajn vortojn malantaŭen de vi?

18 Kiam vi vidas ŝteliston, vi aliĝas al li, Kaj kun adultuloj vi estas partoprenanto;

19 Vian buŝon vi uzas por malbono, Kaj via lango plektas falsaĵon;

20 Vi sidas kaj parolas kontraŭ via frato, Pri la filo de via patrino vi kalumnias.

21 Tion vi faris, kaj Mi silentis; Kaj vi pensis, ke Mi estas tia, kiel vi. Mi punos vin, kaj Mi metos ĉion antaŭ viajn okulojn.

22 Komprenu ĉi tion, vi, kiuj forgesas Dion; Alie Mi disŝiros, kaj neniu savos.

23 Kiu oferdonas dankon, tiu Min honoras; Kaj kiu estas singarda en la vojo, Al tiu Mi aperigos Dian helpon.