1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»

4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;

6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.

8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.

14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.

16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

1 Preĝo de Moseo, homo de Dio. Mia Sinjoro, Vi estis por ni loĝejo De generacio al generacio.

2 Antaŭ ol la montoj naskiĝis Kaj Vi kreis la teron kaj la mondon, Kaj de eterne ĝis eterne, Vi estas Dio.

3 Vi venigas homon al polvo; Kaj Vi diras:Revenu, homidoj.

4 Ĉar mil jaroj estas en Viaj okuloj Kiel la hieraŭa tago, kiu pasis, Kaj kiel nokta gardoparto.

5 Vi forfluigas ilin torente, ili estas kiel sonĝo; Matene ili renoviĝas kiel herbo:

6 Matene ĝi floras kaj ĝermas, Vespere ĝi dehakiĝas kaj sekiĝas.

7 Jes, ni pereas de Via kolero, Kaj de Via kolerego ni neniiĝas.

8 Vi metis niajn malbonagojn antaŭ Vin, Nian kaŝitaĵon antaŭ la lumon de Via vizaĝo.

9 Ĉar ĉiuj niaj tagoj pasis sub Via kolero, Malaperis niaj jaroj, kiel sono.

10 La daŭro de nia vivo estas sepdek jaroj, Kaj ĉe forteco okdek jaroj; Kaj ilia tuta majesto estas penado kaj suferado, Ĉar ĝi forkuras rapide kaj ni forflugas.

11 Kiu scias la forton de Via kolero, Vian timindecon kaj Vian indignon?

12 Instruu nin kalkuli niajn tagojn, Por ke ni akiru saĝan koron.

13 Returnu Vin, ho Eternulo! Kiel longe? Kaj kompatu Viajn sklavojn.

14 Satigu nin matene per Via boneco; Kaj ni kantos kaj ĝojos en la daŭro de nia tuta vivo.

15 Ĝojigu nin tiel longe, kiel Vi nin premis, Tiom da jaroj, kiom ni vidis mizeron.

16 Al Viaj sklavoj aperu Viaj faroj, Kaj Via beleco al iliaj infanoj.

17 Kaj la favoro de la Eternulo, nia Dio, estu super ni; Kaj la faron de niaj manoj fortikigu al ni, Kaj fortikigu la faron de niaj manoj.