1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

1 O Eterno, perché te ne stai lontano? Perché ti nascondi in tempi di distretta?2 L’empio nella sua superbia perseguita con furore i miseri; essi rimangon presi nelle macchinazioni che gli empi hanno ordite;3 poiché l’empio si gloria delle brame dell’anima sua, benedice il rapace e disprezza l’Eterno.4 L’empio, nell’alterezza della sua faccia, dice: l’Eterno non farà inchieste. Tutti i suoi pensieri sono: Non c’è Dio!5 Le sue vie son prospere in ogni tempo; cosa troppo alta per lui sono i tuoi giudizi; egli soffia contro tutti i suoi nemici.6 Egli dice nel suo cuore: Non sarò mai smosso; d’età in età non m’accadrà male alcuno.7 La sua bocca è piena di esecrazione, di frodi, e di oppressione; sotto la sua lingua v’è malizia ed iniquità.8 Egli sta negli agguati de’ villaggi; uccide l’innocente in luoghi nascosti; i suoi occhi spiano il meschino.9 Sta in agguato nel suo nascondiglio come un leone nella sua spelonca; sta in agguato per sorprendere il misero; egli sorprende il misero traendolo nella sua rete.10 Se ne sta quatto e chino, ed i meschini cadono tra le sue unghie.11 Egli dice nel cuor suo: Iddio dimentica, nasconde la sua faccia, mai lo vedrà.12 Lèvati, o Eterno! o Dio, alza la mano! Non dimenticare i miseri.13 Perché l’empio disprezza Iddio? perché dice in cuor suo: Non ne farai ricerca?14 Tu l’hai pur veduto; poiché tu riguardi ai travagli ed alle pene per prender la cosa in mano. A te si abbandona il meschino; tu sei l’aiutator dell’orfano.15 Fiacca il braccio dell’empio, cerca l’empietà del malvagio finché tu non ne trovi più.16 L’Eterno è re in sempiterno; le nazioni sono state sterminate dalla sua terra.17 O Eterno, tu esaudisci il desiderio degli umili; tu raffermerai il cuor loro, inclinerai le orecchie tue18 per far ragione all’orfano e all’oppresso, onde l’uomo, che è della terra, cessi dall’incutere spavento.