1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.9 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

1 Al Capo de’ musici. Sopra l’ottava. Salmo di Davide. Salva, o Eterno, poiché l’uomo pio vien meno, e i fedeli vengono a mancare tra i figliuoli degli uomini.2 Ciascuno mentisce parlando col prossimo; parlano con labbro lusinghiero e con cuor doppio.3 L’Eterno recida tutte le labbra lusinghiere, la lingua che parla alteramente,4 quelli che dicono: Con le nostre lingue prevarremo; le nostre labbra sono per noi; chi sarà signore su noi?5 Per l’oppressione dei miseri, per il grido d’angoscia de’ bisognosi, ora mi leverò, dice l’Eterno; darò loro la salvezza alla quale anelano.6 Le parole dell’Eterno son parole pure, sono argento affinato in un crogiuolo di terra, purificato sette volte.7 Tu, o Eterno, li proteggerai, li preserverai da questa generazione in perpetuo.8 Gli empi vanno attorno da tutte le parti quando la bassezza siede in alto tra i figliuoli degli uomini.