1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.
1 My son! keep my sayings, And my commands lay up with thee.
2 Keep my commands, and live, And my law as the pupil of thine eye.
3 Bind them on thy fingers, Write them on the tablet of thy heart.
4 Say to wisdom, `My sister Thou [art].` And cry to understanding, `Kinswoman!`
5 To preserve thee from a strange woman, From a stranger who hath made smooth her sayings.
6 For, at a window of my house, Through my casement I have looked out,
7 And I do see among the simple ones, I discern among the sons, A young man lacking understanding,
8 Passing on in the street, near her corner, And the way [to] her house he doth step,
9 In the twilight -- in the evening of day, In the darkness of night and blackness.
10 And, lo, a woman to meet him -- (A harlot`s dress, and watchful of heart,
11 Noisy she [is], and stubborn, In her house her feet rest not.
12 Now in an out-place, now in broad places, And near every corner she lieth in wait) --
13 And she laid hold on him, and kissed him, She hath hardened her face, and saith to him,
14 `Sacrifices of peace-offerings [are] by me, To-day I have completed my vows.
15 Therefore I have come forth to meet thee, To seek earnestly thy face, and I find thee.
16 [With] ornamental coverings I decked my couch, Carved works -- cotton of Egypt.
17 I sprinkled my bed -- myrrh, aloes, and cinnamon.
18 Come, we are filled [with] loves till the morning, We delight ourselves in loves.
19 For the man is not in his house, He hath gone on a long journey.
20 A bag of money he hath taken in his hand, At the day of the new moon he cometh to his house.`
21 She turneth him aside with the abundance of her speech, With the flattery of her lips she forceth him.
22 He is going after her straightway, As an ox unto the slaughter he cometh, And as a fetter unto the chastisement of a fool,
23 Till an arrow doth split his liver, As a bird hath hastened unto a snare, And hath not known that it [is] for its life.
24 And now, ye sons, hearken to me, And give attention to sayings of my mouth.
25 Let not thy heart turn unto her ways, Do not wander in her paths,
26 For many [are] the wounded she caused to fall, And mighty [are] all her slain ones.
27 The ways of Sheol -- her house, Going down unto inner chambers of death!