1 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,
2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.
4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.
5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.
6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.
8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.
9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;
10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.
12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.
15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.
16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.
18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.
20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.
22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
1 My son! to my wisdom give attention, To mine understanding incline thine ear,
2 To observe thoughtfulness, And knowledge do thy lips keep.
3 For the lips of a strange woman drop honey, And smoother than oil [is] her mouth,
4 And her latter end [is] bitter as wormwood, Sharp as a sword [with] mouths.
5 Her feet are going down to death, Sheol do her steps take hold of.
6 The path of life -- lest thou ponder, Moved have her paths -- thou knowest not.
7 And now, ye sons, hearken to me, And turn not from sayings of my mouth.
8 Keep far from off her thy way, And come not near unto the opening of her house,
9 Lest thou give to others thy honour, And thy years to the fierce,
10 Lest strangers be filled [with] thy power, And thy labours in the house of a stranger,
11 And thou hast howled in thy latter end, In the consumption of thy flesh and thy food,
12 And hast said, `How have I hated instruction, And reproof hath my heart despised,
13 And I have not hearkened to the voice of my directors, And to my teachers have not inclined mine ear.
14 As a little thing I have been all evil, In the midst of an assembly and a company.
15 Drink waters out of thine own cistern, Even flowing ones out of thine own well.
16 Let thy fountains be scattered abroad, In broad places rivulets of waters.
17 Let them be to thee for thyself, And not to strangers with thee.
18 Let thy fountain be blessed, And rejoice because of the wife of thy youth,
19 A hind of loves, and a roe of grace! Let her loves satisfy thee at all times, In her love magnify thyself continually.
20 And why dost thou magnify thyself, My son, with a stranger? And embrace the bosom of a strange woman?
21 For over-against the eyes of Jehovah are the ways of each, And all his paths He is pondering.
22 His own iniquities do capture the wicked, And with the ropes of his sin he is holden.
23 He dieth without instruction, And in the abundance of his folly magnifieth himself!