1 Mais, maintenant, des hommes plus jeunes que moi se moquent de moi, des hommes dont je n’aurais pas daigné mettre les pères avec les chiens de mon troupeau.
2 Et qu’aurais-je pu faire de la force de leurs mains? En eux avait péri toute vigueur.
3 Exténués par la disette et la faim, ils broutent les lieux arides, depuis longtemps désolés et déserts.
4 Ils cueillent l’herbe sauvage près des buissons, et la racine des genêts est leur nourriture.
5 On les chasse du milieu des hommes; on crie après eux comme après un larron;
6 Ils habitent dans des torrents affreux, dans les trous de la terre, et parmi les rochers.
7 On les entend braire dans les buissons, ils s’étendent pêle-mêle sous les chardons;
8 Race impie, race sans nom, qui avait été chassée du pays!
9 Et maintenant je suis le sujet de leurs chansons, et je fais la matière de leurs propos.
10 Ils m’ont en horreur, ils s’éloignent de moi; ils ne craignent pas de me cracher au visage.
11 Parce que Dieu a détendu la corde de mon arc et m’a humilié, ils ont secoué tout frein devant moi.
12 Cette engeance se lève à ma droite; ils poussent mes pieds; ils construisent contre moi des routes pour me nuire;
13 Ils rompent mon chemin, ils aident à ma ruine, eux à qui personne ne porterait secours.
14 Ils arrivent comme par une large brèche, ils se précipitent au milieu du fracas.
15 Toutes les terreurs se tournent contre moi, elles poursuivent ma prospérité comme le vent, et mon bonheur a passé comme un nuage!
16 Et maintenant mon âme se fond en moi, les jours d’affliction m’ont atteint;
17 La nuit perce mes os et les détache, et ceux qui me rongent ne dorment pas.
18 Par la violence extrême de mon mal, mon vêtement se déforme; il me serre comme le col de ma tunique.
19 Dieu m’a jeté dans la boue, et je ressemble à la poussière et à la cendre.
20 Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens debout devant toi, et tu me considères!
21 Tu es devenu cruel pour moi; tu t’opposes à moi avec toute la force de ton bras.
22 Tu m’enlèves, tu me fais chevaucher sur le vent, et tu me fais fondre au bruit de la tempête.
23 Oui, je sais bien que tu m’amènes à la mort, et dans la demeure, rendez-vous de tous les vivants.
24 Seulement, n’étendrait-on pas la main au milieu de la ruine? Et, dans sa calamité, ne serait-il donc pas permis de pousser un cri?
25 Ne pleurais-je pas sur l’homme qui passait de mauvais jours? Mon âme n’était-elle pas affligée à cause du pauvre
26 J’ai attendu le bonheur, et le malheur est arrivé. J’espérais la lumière, et les ténèbres sont venues.
27 Mes entrailles bouillonnent sans repos; les jours d’affliction m’ont assailli.
28 Je marche tout noirci, et non par le soleil. Je me lève dans l’assemblée, et je crie.
29 Je suis devenu le frère des chacals, et le compagnon des autruches.
30 Ma peau se noircit et tombe. Mes os sont brûlés par la fièvre.
31 Ma harpe s’est changée en deuil, et mon luth en voix de pleurs.
1 Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp kunde
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager den torra marken
som redan förut var öde
och ödslig.
4 De plockar saltörter30:4saltörterNämns i Talmud som fattigmanskost och nödmat. bland snåren
och ginströtter30:4ginströtterOätliga men utmärkta som bränsle (jfr Ps 120:4). är deras mat.
5 De drivs ut från gemenskapen,
man ropar efter dem som tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 Job 12:4, 17:6, Ps 69:12f, Klag 3:14. Nu har jag blivit deras nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk
bland dem.
10 4 Mos 12:14, Job 17:6, 19:19, Ps 31:12, 44:14, Matt 26:67. De avskyr mig
och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
11 Job 16:11f. Gud har lossat min bågsträng
och plågat mig,
därför släpper de sina hämningar
inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg
för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram
som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm
och min räddning har försvunnit
som ett moln.
16 Ps 42:5. Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
han fattar mig i min livklädnad.
19 Ps 7:6. Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 Job 19:7, Ps 13:2, 22:3, Klag 3:8, Hab 1:2. Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand
ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
23 Ps 90:3. Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning där allt levande
samlas.
24 Men räcker man inte ut handen
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
25 Ps 35:13f, Rom 12:15. Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 Jer 8:15, 14:19. Men när jag sökte det goda
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
men inte av solen30:28men inte av solenAnnan översättning: "utan sol"..
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
29 Ps 44:20, 102:7, Mika 1:8. Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna30:29strutsarnaAnnan översättning: "ugglorna"..
30 Min hud svartnar och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 Ps 6:7, Jes 24:8, Klag 5:15. Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
/images/a/a0208299-6f37-40a0-66e1-2576b9435f00)
/images/a/Tcg2NiV7ce24OT6kCIQGR)