Jó 14

1 L’homme né de femme a la vie courte, et est rassasié de trouble.

2 Comme une fleur, il éclot, et on le coupe; il fuit comme une ombre, et ne subsiste point.

3 Et c’est sur cet être que tu ouvres les yeux, et c’est moi que tu conduis en justice avec toi!

4 Qui peut tirer la pureté de la souillure? Personne.

5 Si ses jours sont déterminés, si le nombre de ses mois est fixé par-devers toi, si tu lui as prescrit des limites qu’il ne passera pas,

6 Détourne tes regards de lui, et qu’il ait quelque repos, jusqu’à ce qu’il goûte, comme un mercenaire, la fin de sa journée.

7 Car il y a de l’espérance pour l’arbre, si on l’a coupé; il reverdit encore, et il ne cesse pas d’avoir des rejetons;

8 Si sa racine vieillit dans la terre, et si dans la poussière son tronc est mort,

9 Dès qu’il sent l’eau, il pousse de nouveau, et il produit des branches comme un jeune plant.

10 Mais quand l’homme meurt, il reste gisant; quand l’homme a expiré, où est-il?

11 Les eaux de la mer s’écoulent, le fleuve tarit et se dessèche,

12 Ainsi l’homme se couche, et il ne se relève point. Tant qu’il y aura des cieux, ils ne se réveilleront point, et on ne les fera pas sortir de leur sommeil.

13 Oh! si tu me cachais dans le Sépulcre, si tu me mettais à couvert, jusqu’à ce que ta colère fût passée! Si tu me donnais un terme, après lequel tu te souviendrais de moi

14 (Si l’homme meurt, revivra-t-il? ), tout le temps de ma consigne, j’attendrais, jusqu’à ce que vînt mon remplacement!

15 Tu appellerais, et je répondrais; tu désirerais de revoir l’ouvrage de tes mains.

16 Mais, maintenant, tu comptes mes pas, et tu observes tous mes péchés.

17 Ma transgression est scellée dans le sac, et tu as ajouté à mon iniquité.

18 Mais la montagne s’éboule; le rocher est transporté hors de sa place;

19 Les eaux minent les pierres; les inondations entraînent la poussière de la terre: ainsi fais-tu périr l’espérance du mortel.

20 Tu ne cesses de l’assaillir, et il s’en va; tu changes son aspect, et tu le renvoies.

21 Que ses fils soient honorés, il n’en saura rien; qu’ils soient méprisés, il ne le verra pas.

22 C’est sur lui seul que sa chair s’afflige, et sur lui que son âme gémit.

1 Människan, av kvinna född,

lever en kort tid

och mättas av oro.

2 *Job 8:9, Ps 90:9f, 102:12, 103:15f, 144:4, Jes 40:6f, Hebr 13:14. Som ett blomster växer hon upp

och vissnar,

som en skugga flyr hon

och kan inte bestå.

3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,

mig drar du till doms inför dig.

4 *Job 15:14, 25:4, Ps 14:3, 51:7, Jes 64:5. Kan en ren komma från en oren?

Nej, inte en enda!

5 *Ps 31:16, 39:5, 139:16. Om människans dagar är bestämda

och hennes månaders antal

är fastställt av dig,

om du har satt en gräns

som hon inte kan överskrida,

6 *Job 10:20, Ps 39:14. vänd då din blick ifrån henne

och ge henne ro,

låt henne få glädje av sin dag

som en daglönare.

7 För ett träd finns det hopp,

huggs det ner kan det gro igen

och nya skott ska inte saknas.

8 Även om dess rötter åldras i jorden

och stubben dör i mullen,

9 ska det grönska vid doften av vatten

och skjuta skott som ett ungt träd.

10 Men när en man dör ligger han där.

När en människa ger upp andan,

var är hon då?

11 *Jes 19:5. Som vattnet försvinner ur sjön

och en flod sinar och torkar ut,

12 så lägger sig människan

och står inte upp igen.

Först när inte himlen finns mer

vaknar hon och reser sig

från sin sömn.

13 Tänk om du ville

gömma mig i dödsriket,

dölja mig tills din vrede upphör,

sätta en bestämd tid för mig

och tänka på mig!

14 *Job 7:1. Kan en människa som en gång dött

få liv igen?

Då skulle jag hålla ut

i min mödas tid

tills min avlösning kommer.

15 Du skulle ropa på mig,

och jag skulle svara dig,

du skulle längta efter

dina händers verk.

16 Fastän du nu räknar mina steg

skulle du inte ge akt på min synd.

17 *Hos 13:12. Min synd skulle ligga i en förseglad pung,

och du skulle täcka över min skuld.

18 Men som berget faller

och vittrar bort,

som klippan flyttas från sin plats,

19 *Job 7:6, 8:13, 11:20, Ords 10:28. som vatten nöter sönder stenar,

som dess flöden sköljer bort myllan,

så gör du människans hopp

om intet.

20 Du besegrar henne för alltid

och hon går bort,

du förändrar hennes ansikte

och sänder i väg henne.

21 *Jes 63:16. Om hennes barn kommer till ära

vet hon det inte,

om de blir ringa

ser hon det inte.

22 Hennes kropp känner bara

sin egen plåga,

hennes själ bara sin egen sorg.