Juízes 11

1 Jephthé, le Galaadite, était un vaillant guerrier, mais fils d’une femme prostituée; et c’était Galaad qui avait engendré Jephthé.

2 Or la femme de Galaad lui avait enfanté des fils; et quand les fils de cette femme furent grands, ils chassèrent Jephthé, en lui disant: Tu n’auras point d’héritage dans la maison de notre père; car tu es fils d’une femme étrangère.

3 Jephthé s’enfuit donc loin de ses frères, et habita dans le pays de Tob. Alors des gens de rien s’amassèrent auprès de Jephthé, et ils faisaient des incursions avec lui.

4 Or, quelque temps après, les enfants d’Ammon firent la guerre à Israël.

5 Et comme les enfants d’Ammon faisaient la guerre à Israël, les anciens de Galaad allèrent chercher Jephthé au pays de Tob.

6 Et ils dirent à Jephthé: Viens, et sois notre capitaine, et nous combattrons les enfants d’Ammon.

7 Mais Jephthé répondit aux anciens de Galaad: N’est-ce pas vous qui m’avez haï? Et ne m’avez-vous pas chassé de la maison de mon père? Pourquoi venez-vous vers moi, maintenant que vous êtes en peine?

8 Alors les anciens de Galaad dirent à Jephthé: Nous revenons à toi maintenant, afin que tu marches avec nous, et que tu combattes les enfants d’Ammon, et que tu sois notre chef, celui de tous les habitants de Galaad.

9 Et Jephthé répondit aux anciens de Galaad: Si vous me ramenez pour combattre contre les enfants d’Ammon, et que l’Éternel les livre entre mes mains, je serai votre chef.

10 Et les anciens de Galaad dirent à Jephthé: Que l’Éternel nous entende et nous juge, si nous ne faisons pas ce que tu as dit.

11 Jephthé s’en alla donc avec les anciens de Galaad; et le peuple l’établit chef et capitaine, et Jephthé répéta devant l’Éternel, à Mitspa, toutes les paroles qu’il avait prononcées.

12 Puis Jephthé envoya des messagers au roi des enfants d’Ammon, pour lui dire: Qu’y a-t-il entre moi et toi, que tu sois venu contre moi pour faire la guerre dans mon pays?

13 Et le roi des enfants d’Ammon répondit aux messagers de Jephthé: C’est parce qu’Israël, quand il montait d’Égypte, a pris mon pays depuis l’Arnon jusqu’au Jabbok et au Jourdain. Rends-le maintenant de bon gré.

14 Mais Jephthé envoya de nouveau au roi des enfants d’Ammon,

15 Des messagers qui lui dirent: Ainsi a dit Jephthé: Israël n’a rien pris du pays de Moab, ni du pays des enfants d’Ammon.

16 Mais lorsque Israël monta d’Égypte, il marcha par le désert jusqu’à la mer Rouge, et arriva à Kadès,

17 Et envoya des députés au roi d’Édom, pour lui dire: Laisse-moi passer par ton pays. Mais le roi d’Édom n’y consentit pas. Et il en envoya de même au roi de Moab, qui refusa, et Israël resta à Kadès.

18 Puis il marcha par le désert, et fit le tour du pays d’Édom et du pays de Moab, et arriva au pays de Moab, du côté de l’orient. Il campa au delà de l’Arnon, sans entrer sur le territoire de Moab; car l’Arnon était la frontière de Moab.

19 Mais Israël envoya des messagers à Sihon, roi des Amoréens, roi de Hesbon, et Israël lui fit dire: Laisse-nous passer par ton pays, jusqu’à notre destination.

20 Mais Sihon, ne se fiant point à Israël, pour le laisser passer par son pays, rassembla tout son peuple; ils campèrent vers Jahats, et combattirent contre Israël.

21 Et l’Éternel, le Dieu d’Israël, livra Sihon et tout son peuple entre les mains d’Israël; et Israël le défit, et conquit tout le pays des Amoréens, qui habitaient ce pays-là.

22 Ils conquirent donc tout le pays des Amoréens, depuis l’Arnon jusqu’au Jabbok, et depuis le désert jusqu’au Jourdain.

23 Et maintenant que l’Éternel, le Dieu d’Israël, a chassé les Amoréens devant son peuple d’Israël, est-ce toi qui aurais la possession de leur pays?

24 N’aurais-tu pas la possession de ce que ton dieu Kémosh t’aurait donné à posséder? Ainsi nous posséderons le pays de tous ceux que l’Éternel notre Dieu aura chassés devant nous.

25 Au reste, vaux-tu mieux que Balak, fils de Tsippor, roi de Moab? A-t-il contesté et combattu contre Israël?

26 Voilà trois cents ans qu’Israël habite Hesbon et les villes de son ressort, et Aroër et les villes de son ressort, et toutes les villes qui sont le long de l’Arnon; pourquoi ne les lui avez-vous pas enlevées pendant ce temps-là?

27 Je ne t’ai point offensé, mais tu agis mal avec moi, en me faisant la guerre. Que l’Éternel, le juge, soit aujourd’hui juge entre les enfants d’Israël et les enfants d’Ammon!

28 Mais le roi des enfants d’Ammon ne voulut point écouter les paroles que Jephthé lui avait fait dire.

29 Alors l’Esprit de l’Éternel fut sur Jephthé, qui traversa Galaad et Manassé; il passa jusqu’à Mitspa de Galaad, et de Mitspa de Galaad il marcha contre les enfants d’Ammon.

30 Et Jephthé fit un vœu à l’Éternel, et dit: Si tu livres les enfants d’Ammon entre mes mains,

31 Ce qui sortira au-devant de moi des portes de ma maison, quand je retournerai en paix de chez les enfants d’Ammon, sera à l’Éternel, et je l’offrirai en holocauste.

32 Puis Jephthé marcha contre les enfants d’Ammon, pour leur faire la guerre, et l’Éternel les livra entre ses mains.

33 Et il les battit depuis Aroër jusqu’à Minnith, espace qui renfermait vingt villes, et jusqu’à Abel-Keramim (la plaine des vignes); et les enfants d’Ammon furent abaissés devant les enfants d’Israël.

34 Et comme Jephthé venait à Mitspa, en sa maison, voici, sa fille sortit au-devant de lui avec des tambourins et des danses. Elle était son seul et unique enfant, sans qu’il eût d’autre fils, ni fille.

35 Et sitôt qu’il l’eut aperçue, il déchira ses vêtements, et dit: Ah! ma fille! tu m’accables, tu m’accables! Et tu es du nombre de ceux qui me troublent! Car j’ai fait un vœu à l’Éternel, et je ne puis le révoquer.

36 Et elle lui répondit: Mon père, as-tu fait un vœu à l’Éternel? Fais-moi selon ce qui est sorti de ta bouche, puisque l’Éternel t’a vengé de tes ennemis, les enfants d’Ammon.

37 Puis elle dit à son père: Accorde-moi ceci; laisse-moi pendant deux mois; je m’en irai, je descendrai par les montagnes, et je pleurerai ma virginité, moi et mes compagnes.

38 Et il dit: Va! Et il la laissa aller pour deux mois. Elle s’en alla donc avec ses compagnes, et pleura sa virginité sur les montagnes.

39 Et, au bout de deux mois, elle revint vers son père, et il accomplit sur elle le vœu qu’il avait fait, et elle ne connut point d’homme.

40 De là vint la coutume en Israël, qu’annuellement les filles d’Israël vont célébrer la fille de Jephthé, le Galaadite, pendant quatre jours chaque année.

Jefta

1 *Hebr 11:32. Gileaditen Jefta*11:1JeftaBetyder "öppnar". Domare kanske under 1090-talet f Kr. Nämns i Hebr 11:32 som en av trons hjältar. var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna." 3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob*11:3landet TobTroligen Tayibeh ca 2 mil öster om Galileiska sjön (norr om Gilead).. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

4 En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. 5 Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna." 7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?" 8 De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead." 9 Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud." 10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: "Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt." 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.

12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?" 13 *4 Mos 21:24. Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt."

14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15 *5 Mos 2:9, 18f, 37. och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16 För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17 *4 Mos 20:14f. sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.

18 *4 Mos 21:13. Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. 19 *4 Mos 21:21f, 5 Mos 2:26f. Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. 21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22 *5 Mos 2:36. De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.

23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24 *1 Kung 11:7, 2 Kung 23:13. Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? 25 *4 Mos 22:2f. Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? 26 Israel har i trehundra år*11:26i trehundra årFrån Josuas tid ca 1400 f Kr till Jeftas tid ca 1100 f Kr. bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? 27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna."  28 Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden.

Jeftas löfte

29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer." 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.

Jeftas dotter

34 *2 Mos 15:20, 1 Sam 18:6. När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 *4 Mos 30:3, 5 Mos 23:21. När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte*11:35ett löfteEn ed inför Herren måste hållas (4 Mos 30:3). Lagen förbjöd dock människooffer (5 Mos 18:10, jfr Jer 7:31), och en bortlovad människa skulle lösas med en gåva (3 Mos 27:2). och kan inte ta tillbaka det."

36 Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna."  37 Hon sade sedan till sin far: "Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor." 38 Han svarade henne: "Ja, gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.

39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.