2 Reis 7

1 Alors Élisée dit: Écoutez la parole de l’Éternel. Ainsi a dit l’Éternel: Demain, à cette heure, la mesure de fine farine sera à un sicle, et la double mesure d’orge à un sicle, à la porte de Samarie.

2 Mais l’officier, sur la main duquel le roi s’appuyait, répondit à l’homme de Dieu, et dit: Quand l’Éternel ferait maintenant des fenêtres au ciel, cela arriverait-il? Et Élisée dit: Voici, tu le verras de tes yeux, mais tu n’en mangeras point.

3 Or, il y avait à l’entrée de la porte quatre lépreux; et ils se dirent l’un à l’autre: Pourquoi demeurons-nous ici jusqu’à ce que nous mourions?

4 Si nous parlons d’entrer dans la ville, la famine y est, et nous y mourrons; et si nous demeurons ici, nous mourrons également. Venez donc, et glissons-nous dans le camp des Syriens. S’ils nous laissent vivre, nous vivrons; et s’ils nous font mourir, nous mourrons.

5 C’est pourquoi, à l’entrée de la nuit, ils se levèrent pour aller au camp des Syriens, et vinrent jusqu’à l’une des extrémités du camp; et voici, il n’y avait personne.

6 Car le Seigneur avait fait entendre dans le camp des Syriens un bruit de chars et un bruit de chevaux, le bruit d’une grande armée, de sorte qu’ils s’étaient dit l’un à l’autre: Voici, le roi d’Israël a payé les rois des Héthiens et les rois d’Égypte, pour venir contre nous.

7 Et ils s’étaient levés, et s’étaient enfuis à l’entrée de la nuit; et ils avaient laissé leurs tentes, leurs chevaux, leurs ânes, et le camp comme il était; et ils s’étaient enfuis pour sauver leur vie.

8 Ces lépreux pénétrèrent donc jusqu’à l’une des extrémités du camp, entrèrent dans une tente, et mangèrent et burent, y prirent de l’argent, de l’or et des vêtements, puis s’en allèrent et les cachèrent. Après quoi ils revinrent, et entrèrent dans une autre tente, et là aussi ils prirent du butin, qu’ils s’en allèrent cacher.

9 Alors ils se dirent l’un à l’autre: Nous ne faisons pas bien; ce jour est un jour de bonnes nouvelles, et nous gardons le silence! Si nous attendons jusqu’à ce que le jour soit venu, le châtiment nous atteindra. Venez donc, allons l’annoncer à la maison du roi.

10 Ils s’en allèrent donc, appelèrent les gardes des portes de la ville, et le leur annoncèrent, en disant: Nous sommes allés au camp des Syriens; et voici, il n’y a personne, et on n’y entend la voix d’aucun homme; mais il n’y a que des chevaux et des ânes attachés, et les tentes telles qu’elles étaient.

11 Alors les gardes des portes crièrent, et transmirent ce rapport à la maison du roi.

12 Et le roi se leva de nuit et dit à ses serviteurs: Je vais vous dire ce que les Syriens nous ont fait. Ils savent que nous sommes affamés. Ils seront donc sortis du camp pour se cacher dans la campagne, disant: Quand ils seront sortis de la ville, nous les prendrons vifs, et nous entrerons dans la ville.

13 Mais l’un de ses serviteurs répliqua: Que l’on prenne cinq des chevaux qui sont demeurés de reste dans la ville; voici, ils sont comme tout ce qui y est resté de la multitude d’Israël; ils sont comme toute la multitude d’Israël, qui est consumée. Envoyons-les, et voyons.

14 Ils prirent donc deux chars avec leurs chevaux; et le roi les envoya après l’armée des Syriens, et leur dit: Allez, et voyez.

15 Et ils s’en allèrent après eux jusqu’au Jourdain. Et voici, tout le chemin était couvert de hardes et d’armes que les Syriens avaient jetées dans leur précipitation; et les messagers revinrent, et le rapportèrent au roi.

16 Alors le peuple sortit, et pilla le camp des Syriens, de sorte que la mesure de fine farine fut à un sicle, et la double mesure d’orge à un sicle, selon la parole de l’Éternel.

17 Et le roi ayant donné la garde de la porte à l’officier sur la main duquel il s’appuyait, le peuple l’écrasa à la porte, et il en mourut, comme l’avait dit l’homme de Dieu en parlant au roi, quand il était descendu vers lui.

18 Car, lorsque l’homme de Dieu avait dit au roi: Demain matin à cette heure, à la porte de Samarie, la double mesure d’orge sera à un sicle, et la mesure de fine farine à un sicle,

19 L’officier avait répondu à l’homme de Dieu: Quand l’Éternel ferait maintenant des fenêtres au ciel, cela arriverait-il? Et l’homme de Dieu avait dit: Voici, tu le verras de tes yeux, mais tu n’en mangeras point.

20 Il lui en arriva donc ainsi; car le peuple l’écrasa à la porte, et il en mourut.

1 Elisha svarade: "Hör Herrens ord. Så säger Herren: I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel*7:1två sea-mått korn för en sikelCa 14 liter och drygt 10 gram silver, flerdubbelt det normala sädespriset men fortfarande överkomligt (jfr 6:25).." 2 Officeren som kungen stödde sig på svarade gudsmannen: "Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle det kunna ske?" Elisha sade: "Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det."

De spetälska vid Samarias stadsport

3 *3 Mos 13:46. Utanför stadsporten uppehöll sig fyra spetälska män. De sade till varandra: "Varför stanna här tills vi dör? 4 Om vi bestämmer oss för att gå in i staden nu medan där är svält, så kommer vi att dö där. Och stannar vi här kommer vi också att dö. Så låt oss gå över till arameernas läger. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så låt oss dö." 5 I skymningen steg de upp och gick in i arameernas läger.

Men när de kom till utkanten av lägret, då fanns inte en människa där. 6 *2 Kung 19:7, Jes 13:4, 31:1, 36:9.Herren hade nämligen låtit det höras ett dån av vagnar och hästar, ett dån som av en stor här, och de hade sagt till varandra: "Israels kung har säkert lejt hetiternas kungar*7:6hetiternas kungarSmåriken i östra nuvarande Turkiet som ofta varit i krig med arameerna. och egyptiernas kungar för att överfalla oss!" 7 Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergett sina tält, sina hästar och åsnor. Och de hade övergett lägret sådant det stod och flytt för att rädda sina liv.

8 När de spetälska kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka till ett annat tält och tog vad som fanns där och gick bort och gömde det. 9 Men därefter sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. I dag kan vi komma med goda nyheter. Men om vi tiger nu och väntar till i morgon, drar vi skuld över oss. Kom så går vi och berättar om det här i kungens hus."

10 Så gick de bort och ropade till vakten vid stadsporten och berättade för dem: "Vi kom till arameernas läger, men där fanns inte en människa, och det hördes inte ett ljud av någon människa. Där stod endast hästarna och åsnorna bundna och tälten stod som de brukade." 11 De som höll vakt vid porten ropade ut det, och man berättade det också inne i kungens hus.

12 Kungen steg då upp mitt i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska tala om för er vad arameerna har gjort mot oss. De vet att vi är uthungrade. Därför har de gått ut ur lägret och gömt sig ute på marken och menar att de ska gripa oss levande när vi lämnar staden, och att de på så sätt ska komma in i staden." 13 Men en av hans tjänare sade: "Låt oss ta fem av de hästar som fortfarande finns kvar härinne och skicka i väg dem och se vad som händer. Annars går det med dem som med de israeliter som finns kvar här, eller som det har gått med hela hopen av israeliter som redan har dött."

14 Man tog alltså två vagnar med förspända hästar, och kungen skickade i väg dem efter arameernas här och sade: "Kör bort och se efter." 15 De körde efter dem ända till Jordan. Då fick de se hela vägen full med kläder och andra saker som arameerna hade kastat ifrån sig när de flydde. De som skickats i väg kom tillbaka och meddelade kungen detta.

16 Då drog folket ut och plundrade arameernas läger. Och nu fick man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel, så som Herren hade sagt. 17 Officeren som kungen brukade stödja sig på hade han satt att hålla ordning vid stadsporten. Men folket trampade ihjäl honom i porten och han dog. Det blev så enligt det ord som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. 18 För när gudsmannen sade till kungen: "I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och ett sea-mått fint mjöl för en sikel", 19 då sade officeren till gudsmannen: "Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle något sådant kunna ske?" Då sade han: "Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det." 20 Så hände honom också, för han dog när folket trampade ihjäl honom i porten.