Jó 2

1 Es kam aber ein Tag, da die Söhne Gottes sich vor dem HERRN zu stellen pflegten; da erschien unter ihnen auch der Satan, um sich vor dem HERRN zu stellen. 2 Da sprach der HERR zum Satan: Wo kommst du her? Satan antwortete dem HERRN und sprach: Vom Durchstreifen der Erde und vom Umherwandeln darauf. 3 Da sprach der HERR zum Satan: Hast du meinen Knecht Hiob beachtet? Denn seinesgleichen ist auf Erden nicht, ein so ganzer und gerader Mann, der Gott fürchtet und vom Bösen weicht; und noch hält er fest an seiner Vollkommenheit, obschon du mich gereizt hast, ihn ohne Ursache zu verderben. 4 Satan antwortete dem HERRN und sprach: Haut für Haut; und alles, was der Mensch hat, gibt er für sein Leben. 5 Aber strecke doch deine Hand aus und taste ihn selbst an und sein Fleisch, so wird er dir sicher ins Angesicht den Abschied geben! 6 Da sprach der HERR zum Satan: Siehe, er ist in deiner Hand; nur schone seines Lebens! 7 Da ging der Satan aus von dem Angesicht des HERRN und plagte Hiob mit bösen Geschwüren von der Fußsohle bis zum Scheitel, 8 also daß Hiob eine Scherbe nahm, um sich damit zu kratzen, und sich in den Aschenhaufen setzte. 9 Da sprach sein Weib zu ihm: Hältst du noch fest an deiner Vollkommenheit? Sage dich los von Gott und stirb! 10 Er aber sprach zu ihr: Du redest, wie ein törichtes Weib redet. Haben wir Gutes empfangen von Gott, sollten wir das Böse nicht auch annehmen? Bei alledem versündigte sich Hiob nicht mit seinen Lippen. 11 Als aber die drei Freunde Hiobs all das Unglück vernahmen, das über ihn gekommen war, kamen sie, ein jeder von seinem Ort, nämlich Eliphas, der Temaniter, und Bildad, der Schuchiter, und Zophar, der Naamatiter; diese kamen überein, miteinander hinzugehen, ihn zu beklagen und zu trösten. 12 Und als sie von ferne ihre Augen erhoben, erkannten sie ihn nicht mehr. Da erhoben sie ihre Stimme und weinten; und sie zerrissen ein jeder sein Kleid und sprengten Staub über ihre Häupter gen Himmel. 13 Dann setzten sie sich zu ihm auf den Erdboden sieben Tage und sieben Nächte lang, und keiner redete ein Wort zu ihm; denn sie sahen, daß der Schmerz sehr groß war.

Jobs andra prövning

1 *Job 1:6f. En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade: "Från en färd över jorden där jag vandrat omkring." 3 Herren sade till Åklagaren: "Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl."

4 Åklagaren svarade Herren: "Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 *Job 1:11. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet." 6 *Luk 22:31.Herren sade till Åklagaren: "Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv."

7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 *Jer 6:26, Hes 27:30, Jona 3:6. Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

9 Då sade hans hustru till honom: "Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö." 10 *Job 1:22. Men han svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?"

Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

Jobs tre vänner

11 *Job 4:1, 8:1, 11:1. När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas*2:11ElifasBetyder "min Gud är guld". Jfr 1 Mos 36:11. De andra vännernas namn är svårtolkade. från Teman*2:11TemanStad i Edom sydost om Döda havet, förknippad med vishet (Jer 49:7)., Bildad från Shua*2:11ShuaTroligen ett nordvästarabiskt stamområde (jfr 1 Mos 25:2). och Sofar från Naama*2:11NaamaTroligen en ort i nordvästra Saudiarabien.. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.

12 *Job 1:20, Klag 2:10. Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft*2:12rev sönder sina mantlar och kastade stoftSorgeritual (jfr 2 Sam 13:19, 31). mot himlen över sina huvuden. 13 *Rom 12:15. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.