1 Und Hiob setzte seine Rede fort und sprach: 2 So wahr Gott lebt, der mir mein Recht entzogen, und der Allmächtige, der meine Seele betrübt hat: 3 Solange noch mein Odem in mir ist und der Hauch Gottes in meiner Nase, 4 sollen meine Lippen nichts Verkehrtes reden und meine Zunge keine Lüge aussprechen. 5 Ferne sei es von mir, daß ich euch Recht gebe, ich werde mir meine Unschuld nicht nehmen lassen bis an mein Ende! 6 Ich habe an meiner Gerechtigkeit festgehalten und werde sie nicht loslassen, mein Gewissen straft mich über keinen meiner Tage; 7 mein Feind aber müsse verurteilt werden und meine Widersacher Unrecht haben. 8 Denn was für eine Hoffnung hat der Frevler, wenn Gott [ihn] abschneidet, wenn er ihm seine Seele entzieht? 9 Wird Gott sein Geschrei erhören, wenn Not über ihn kommt? 10 Hätte er seine Lust an dem Allmächtigen, so würde er Gott allezeit anrufen. 11 Ich will euch über Gottes Hand belehren und, was es mit dem Allmächtigen für eine Bewandtnis hat, euch nicht verhehlen. 12 Siehe, ihr alle habt es ja gesehen (warum redet ihr so unnütze Worte)? 13 Das ist das Teil, das der gottlose Mensch von Gott, und dies das Erbe, das die Tyrannen vom Allmächtigen erhalten: 14 Wenn seine Kinder sich mehren, so ist’s für das Schwert, und seine Nachkommenschaft hat nicht Brot genug. 15 Seine Entronnenen sinken durch die Pest ins Grab, und ihre Witwen beweinen sie nicht. 16 Wenn er schon Geld zusammenscharrt wie Staub und Kleider zusammenhäuft wie Kot, 17 so bringt er sie zwar zusammen, aber der Gerechte wird sie anziehen, und in das Geld werden sich die Unschuldigen teilen. 18 Er baut sein Haus wie die Motte und wie ein Hüttlein, das der Hüter macht. 19 Reich legt er sich hin und tut es nicht wieder; in einem Augenblick ist er dahin: 20 Schrecken ergreift ihn wie eine Wasserflut, der Sturmwind führt ihn über Nacht davon. 21 Ein Ostwind ergreift ihn, und er fährt dahin, er rafft ihn von seiner Stätte hinweg. 22 Schonungslos schleudert Er Geschosse nach ihm, eiligst muß er fliehen vor seiner Hand. 23 Man klatscht mit den Händen über ihn und zischt ihn aus an seinem Ort.
Jobs sluttal (Kap 27-31)
1 Job fortsatte sin framställning. Han sade:
2 Rut 1:20, Job 34:5. Så sant Gud lever,
han som undanhållit mig min rätt,
den Allsmäktige
som har förbittrat min själ:
3 Så länge min ande är i mig
och Guds livsande i min näsa,
4 ska mina läppar inte tala orätt
eller min tunga tala svek.
5 Aldrig ger jag er rätt,
till min död vidhåller jag
min oskuld.
6 Job 13:18, Apg 24:16, 1 Kor 4:4, 2 Tim 1:3. Jag håller fast vid min rättfärdighet
och släpper den inte.
Mitt hjärta förebrår mig inte
för någon av mina dagar.
7 Låt min fiende stå som den skyldige,
min motståndare som orättfärdig.
8 Job 8:13, Luk 12:20. För vad har den gudlöse för hopp
när livet skärs av,
när Gud tar hans själ?
9 Job 35:12f, Ords 28:9, Mika 3:4, Joh 9:31. Kommer Gud att höra hans rop
när nöden drabbar honom?
10 Kan han glädja sig
över den Allsmäktige?
Kan han ständigt åkalla Gud?
11 Jag vill lära er om Guds hand,
den Allsmäktiges tankar
vill jag inte dölja.
12 Ni har ju själva alla sett det,
varför kommer ni då
med tomt prat?
13 Detta är den gudlöses lott hos Gud,
det arv som våldsverkaren
får av den Allsmäktige:
14 2 Kung 10:7, Job 18:19, 20:10. Får han många barn
ska de falla för svärd,
hans avkomlingar får inte
mätta sig med bröd.
15 De som undkommer
läggs i graven av pest
och deras änkor gråter inte
över dem.
16 Även om han samlar silver som stoft
och lägger kläder på hög
som lera,
17 Job 20:18, Ords 13:22, 28:8, Pred 2:26. så får de rättfärdiga klä sig
i det han har samlat,
och silvret får de oskyldiga dela.
18 Han bygger sitt hus som en mal,
likt en hydda27:18hyddaTillfälligt skydd vid åkrarna under skördetiden för den som vaktade sin skörd mot tjuvar. som väktaren
gör åt sig.
19 Rik går han till sängs,
och sedan aldrig mer –
när han öppnar sina ögon
är allt borta.
20 Fasorna griper honom
som vattenmassor,
stormen rycker bort honom i natten.
21 Östanvinden lyfter honom
och han är borta,
den sveper i väg honom
från hans plats.
22 Den vräker sig mot honom
utan förskoning,
han försöker fly för dess kraft.
23 Klag 2:15, Nah 3:19. Den klappar sina händer27:23klappar sina händerKan syfta på en hånfull gest (jfr 34:37, Hes 25:6). mot honom
och visslar åt honom
från hans plats.