Jó 10

1 Meiner Seele ekelt vor dem Leben; ich will mich meiner Klage überlassen, will reden in der Betrübnis meiner Seele. 2 Ich spreche zu Gott: Verdamme mich nicht! Tue mir kund, weshalb du mich befehdest. 3 Dünkt es dich gut, das Werk deiner Hände zu unterdrücken und zu verwerfen, während du über den Rat der Gottlosen dein Licht leuchten lässest? 4 Hast du Fleischesaugen, oder siehst du, wie ein Sterblicher sieht? 5 Sind denn deine Tage wie Menschentage, deine Jahre den Jahren eines Mannes gleich, 6 daß du nach meiner Schuld forschest und nach meiner Sünde fragst, 7 da du doch weißt, daß ich unschuldig bin und mich niemand aus deiner Hand erretten kann? 8 Deine Hände haben mich gebildet und gemacht ganz und gar, und du wolltest mich nun vernichten? 9 Gedenke doch, daß du mich wie Ton gebildet hast; willst du mich wieder in Staub verwandeln? 10 Hast du mich nicht wie Milch hingegossen und wie Käse mich gerinnen lassen? 11 Mit Haut und Fleisch hast du mich bekleidet, mit Gebeinen und Sehnen mich durchwoben. 12 Leben und Gnade hast du mir geschenkt, und deine Obhut bewahrte meinen Geist. 13 Und doch hegst du solches in deinem Herzen; ich weiß, daß es bei dir so beschlossen ist, daß, 14 wenn ich sündigte, du darauf achten und mich nicht lossprechen würdest von meiner Missetat! 15 Habe ich Übles getan, dann wehe mir! Und bin ich im Recht, so darf ich mein schmachbedecktes Haupt doch nicht erheben, sondern muß mich satt sehen an meinem Elend! 16 Wagt es aber, sich zu erheben, so verfolgst du mich wie ein Löwe und handelst noch unbegreiflicher mit mir; 17 du stellst neue Zeugen wider mich auf, mehrst deinen Zorn gegen mich, bietest stets frische Scharen, ja ein Heer wider mich auf! 18 Warum hast du mich aus dem Mutterleibe hervorgebracht? Wäre ich doch umgekommen, ohne daß mich ein Auge gesehen hätte! 19 So würde ich sein, als wäre ich niemals gewesen, vom Mutterleibe weg ins Grab gelegt. 20 Ist meine Lebenszeit nicht kurz genug? Er stehe doch ab, lasse ab von mir, daß ich mich ein wenig erhole, 21 ehe ich dahinfahre auf Nimmerwiederkehren ins Land der Finsternis und des Todesschattens, 22 an den dunkeln Ort, wo Finsternis und keine Ordnung herrscht, und wo der Tag nicht heller ist als die Nacht!

1 *Job 7:11, 16. Jag är trött på livet,

jag vill släppa fram

min klagan,

jag talar i min själs bitterhet.

2 Jag vill säga till Gud:

Fördöm mig inte.

Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,

att förkasta dina händers verk

och låta ditt ljus skina

över de gudlösas rådslag?

4 *1 Sam 16:7, Job 28:24, 34:21. Har du ögon som en varelse av kött,

ser du så som människor ser?

5 Är dina dagar

som en människas dagar,

dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min skuld

och söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldig

och att ingen kan rädda ur din hand.

8 *Ps 119:73, 139:13f. Dina händer har format mig

och gjort varje del av mig,

och ändå vill du fördärva mig!

9 *1 Mos 2:7, 3:19, 23, Ps 103:14. Tänk på hur du formade mig

som lera,

och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och kött

och vävde mig samman

av ben och senor.

12 *Job 33:4, Apg 17:28. Liv och nåd gav du mig,

din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta

– jag vet att du tänkte så –

14 att om jag syndade,

skulle du vakta på mig

och inte lämna min skuld ostraffad.

15 Ve mig om jag är skyldig!

Men är jag oskyldig

kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,

för jag fylls av skam

och ser mitt lidande.

16 *Jes 38:13. Och höjde jag huvudet

skulle du jaga mig som ett lejon

och åter visa din förunderliga

makt mot mig.

17 Du skulle föra fram

nya vittnen mot mig

och låta mig känna

din vrede mer och mer,

du skulle sända här efter här

mot mig.

18 *Job 3:3, 11, Jer 20:14. Varför tog du mig ut ur moderlivet?

Om jag ändå hade dött

innan något öga såg mig!

19 Om jag ändå aldrig varit till,

utan förts från moderlivet

till graven!

20 *Job 14:1, Ps 39:14. Min tid är kort.

Låt mig vara, lämna mig i fred

så att jag får en stund av glädje

21 innan jag går bort

för att aldrig komma tillbaka,

till mörkrets

och dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkel

som djupaste natt,

till dödsskugga och förvirring

där ljuset är som djupaste natt.