1 Wenn du, Israel, umkehrst (spricht der HERR), zu mir umkehrst, und wenn du die Greuel von mir entfernst, so wirst du nicht umherirren; 2 und wenn du in Wahrheit, Recht und Gerechtigkeit schwörst: «So wahr der HERR lebt!», so werden sich die Heiden in Ihm segnen und Seiner sich rühmen! 3 Denn also spricht der HERR zu den Männern von Juda und Jerusalem: Pflüget einen Neubruch und säet nicht unter die Dornen! 4 Beschneidet euch dem HERRN und beseitigt die Vorhaut eurer Herzen, ihr Männer von Juda und ihr Einwohner von Jerusalem, damit mein Zorn nicht ausbreche wie ein Feuer, das niemand löschen kann, um eurer schlechten Handlungen willen! 5 Verkündigt es in Juda und lasset es hören zu Jerusalem und saget: Stoßet in die Posaune im Lande, rufet mit lauter Stimme und sprechet: «Versammelt euch und laßt uns in die festen Städte ziehen!» 6 Richtet ein Panier auf, nach Zion hin, fliehet und stehet nicht stille! Denn ich bringe Unglück und eine große Zerstörung von Norden her: 7 Der Löwe ist aus seinem Dickicht hervorgekommen, und der Verderber der Heiden ist aufgebrochen, ausgegangen von seinem Ort, um dein Land zur Wüste zu machen, daß deine Städte zerstört werden und niemand mehr darin wohne. 8 Darum gürtet euch Säcke um, klaget und heulet; denn der Zorn des HERRN hat sich nicht von uns abgewandt! 9 An jenem Tage, spricht der HERR, werden der König und die Fürsten den Mut verlieren, und die Priester werden starr sein vor Schrecken und die Propheten verwirrt. 10 Da sprach ich: Ach, Herr, HERR, du hast wahrlich dieses Volk und Jerusalem arg getäuscht, indem du sprachst: «Ihr sollt Frieden haben!» und nun reicht das Schwert bis an die Seele! 11 Zu jener Zeit wird man zu dem Volk und zu Jerusalem sagen: «Ein heißer Wind kommt von den kahlen Höhen der Wüste zu der Tochter meines Volkes, nicht zum Worfeln und nicht zum Säubern; 12 ein Wind, zu heftig für solches, kommt zu mir. Nun will auch ich ihnen mein Urteil sprechen!» 13 Siehe, gleich Wolken zieht er herauf und wie ein Sturmwind seine Wagen; schneller als Adler sind seine Rosse! Wehe uns, wir werden verwüstet! 14 Wasche dein Herz von deiner Bosheit, o Jerusalem, auf daß du gerettet werdest! Wie lange sollen deine heillosen Pläne in deinem Herzen bleiben? 15 Denn eine Stimme verkündet von Dan her und meldet Unglück vom Gebirge Ephraim: 16 Laßt es die Völker wissen, verkündet es über Jerusalem: Belagerer sind aus fernem Lande gekommen und lassen gegen die Städte Judas ihre Stimme erschallen; 17 wie Feldhüter lagern sie sich rings um sie her; denn sie hat sich wider mich empört, spricht der HERR. 18 Dein Handel und Wandel hat dir das eingetragen; es ist deiner Bosheit Schuld, daß es so bitter ist, daß es dir bis ans Herz reicht! 19 Mein Leib, mein Leib, wie tut er mir so weh! O ihr Wände meines Herzens! Mein Herz tobt in mir; ich kann nicht schweigen! Denn der Posaune Ton habe ich vernommen, meine Seele Kriegsgeschrei. 20 Eine Zerstörung um die andere wird gemeldet; denn das ganze Land ist verheert; plötzlich sind meine Hütten verwüstet, in einem Augenblick meine Zelte! 21 Wie lange muß ich noch das Panier sehen und den Schall der Posaune hören? 22 Wahrlich, mein Volk ist töricht; mich kennen sie nicht; närrische Kinder sind sie und ohne Verstand; weise sind sie, Böses zu tun, aber Gutes zu tun verstehen sie nicht. 23 Ich blickte zur Erde: und siehe, sie war wüste und leer! und zum Himmel: aber er war ohne Licht! 24 Ich sah die Berge an: und siehe, sie erbebten und alle Hügel schwankten! 25 Ich schaute hin: und siehe, da war kein Mensch mehr, und alle Vögel des Himmels waren verschwunden! 26 Ich schaute: und siehe, das Fruchtgefilde war zur Wüste geworden und alle seine Städte zerstört vor dem HERRN, vor der Glut seines Zorns. 27 Denn also spricht der HERR: Das ganze Land soll verwüstet werden; doch den Garaus will ich ihm nicht machen. 28 Darob wird die Erde trauern und der Himmel droben sich in Dunkel kleiden, weil ich gesonnen bin, zu tun, was ich gesagt habe, und weil ich es mich nicht gereuen lasse und ich nicht davon abgehen will. 29 Vor dem Geschrei der Reiter und der Bogenschützen flieht die ganze Stadt; sie verstecken sich im Gebüsch und steigen auf die Felsen; die ganze Stadt ist verlassen; kein Mensch wohnt mehr darin. 30 Und nun, du Verwüstete, was willst du machen? Wenn du dich schon mit Scharlach kleidest, wenn du schon Goldschmuck umhängst, wenn du schon deine Augen mit Schminke herausstreichst, so machst du dich vergeblich schön; deine Liebhaber verschmähen dich und trachten dir nach dem Leben! 31 Denn ich höre ein Geschrei wie von einer, die in Wehen liegt, ein Angstruf wie von einer, die zum erstenmal Mutter wird: die Stimme der Tochter Zion welche stöhnt und ihre Hände ausbreitet: O wehe mir, denn meine Seele erliegt den Mördern!
1 Om du vill vända tillbaka, Israel,
säger Herren,
vänd då om till mig.
Om du tar bort
dina avskyvärda gudar
från min åsyn
ska du slippa irra runt som flykting.
2 1 Mos 22:18, 5 Mos 6:13, Jes 65:16, 2 Kor 10:17. Du ska svära i sanning,
rätt och rättfärdighet:
"Så sant Herren lever",
och då ska hednafolken
välsigna sig i honom
och ha sin ära i honom.
3 Hes 18:31, Hos 10:12, Matt 13:7, 22. Så säger Herren
till Juda män och till Jerusalem:
Bryt er ny mark!
Så inte bland törnen.
4 5 Mos 10:16, 30:6, Jes 65:5, Jer 21:12, Rom 2:28f, Kol 2:11. Omskär er för Herren,
ta bort ert hjärtas förhud,
ni Juda män
och Jerusalems invånare.
Annars ska min vrede
bryta fram som en eld
och brinna så att ingen kan släcka,
för era onda gärningars skull.
Kommande dom
5 Jer 8:14. Förkunna i Juda
och ropa och säg det i Jerusalem,
blås i hornet i landet,
ropa med hög röst och säg:
"Låt oss samlas
och gå in i de befästa städerna4:5de befästa städernaHit samlades byarnas folk i orostid (jfr Ps 48).!"
6 Jer 1:14, 6:1, Jes 62:10. Res ett baner i riktning mot Sion,
sök skydd, stanna inte!
För jag ska låta olyckan komma
från norr med stor förödelse.
7 Jes 5:29, Jer 2:15, 5:6, 25:38, 50:17, 44. Ett lejon kommer fram ur sitt snår,
en folkfördärvare4:7en folkfördärvareTroligen Nebukadnessar, som kom efter Josias tid (se 2 Kung 24-25). bryter upp.
Han går ut ur sin boning
för att göra ditt land
till en ödemark.
Då läggs dina städer i ruiner
så att ingen kan bo där.
8 Jes 5:25, Jer 6:26, 30:24. Klä er därför i säcktyg,
klaga och jämra er,
för Herrens brinnande vrede
har inte vänt sig bort från oss.
9 På den dagen, säger Herren,
ska kungen och furstarna
tappa modet,
prästerna bli förfärade
och profeterna vara bestörta.
10 2 Kung 22:18f, Jer 6:14, 14:13f. Men jag sade4:10jag sadeAndra handskrifter (Septuaginta): "de sade" (men jfr 14:13).: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: "Det ska gå er väl." Svärdet är ju nära att ta våra liv!
11 På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn4:11kasta säd eller rensa kornNormalt skilde vinden agnarna från vetet (se Matt 3:12 med not), men ökenstormen sopade bort dem båda (rättfärdiga och orättfärdiga)., 12 en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem!
13 Jes 5:28, Klag 4:19, Hab 1:8. Se, han stiger upp som ett moln,
hans vagnar är som en stormvind,
hans hästar är snabbare än örnar.
Ve oss, vi är förlorade!
14 Jes 1:16, Matt 9:4, Apg 22:16. Tvätta bort ondskan från ditt hjärta,
Jerusalem, så att du blir räddad!
Hur länge ska onda tankar
bo i ditt bröst?
15 Jer 8:16. Från Dan4:15DanIsraels nordligaste stad som först mötte invasionshären. hörs en röst ropa,
från Efraims berg
en som bådar olycka.
16 Kungör för folken,
tala om för Jerusalem:
En belägringshär kommer
från fjärran land
och höjer sitt rop mot Juda städer.
17 Jer 5:23, 6:3, Luk 19:43. Som väktare kring ett åkerfält
omringar de henne,
för hon har varit upprorisk
mot mig, säger Herren.
18 Ps 107:17, Jes 50:1, Jer 2:17, 19, Hos 13:9. Din väg och dina gärningar
vållar dig detta.
Din ondska gör att det blir så bittert,
att plågan träffar dig
ända in i hjärtat.
19 Jes 16:11, 22:4, Jer 9:1. O, mitt inre, mitt inre!
Jag vrider mig av smärta
i mitt hjärtas djup.
Mitt hjärta klagar i mig,
jag kan inte tiga,
för min själ har hört
hornstötar och stridsrop.
20 Katastrof på katastrof ropas ut,
hela landet läggs öde.
Plötsligt blir mina tält förstörda,
på ett ögonblick mina tältdukar.
21 Hur länge ska jag se stridsbaneret
och höra hornstötarna?
22 5 Mos 32:6, Jes 1:3, Jer 5:21, Rom 16:19. Mitt folk är dåraktigt,
de känner mig inte.
De är oförnuftiga barn
och förstår ingenting.
De är skickliga på att göra ont,
men de förstår inte att göra gott.
23 1 Mos 1:2, Jes 5:30, 24:19, 50:3. Jag såg på jorden,
och den var öde och tom,
upp mot himlen,
och där fanns inget ljus.
24 Jer 10:10, Nah 1:5. Jag såg på bergen, och de bävade
och alla höjder vacklade.
25 Jer 9:10, 12:4, Sef 1:2f. Jag såg mig om,
och där fanns ingen människa,
himlens alla fåglar hade flytt.
26 Jag såg mig om,
och det bördiga landet
var en öken,
alla dess städer var ödelagda
inför Herrens ansikte,
för hans brinnande vrede.
27 3 Mos 26:44, Jer 5:18, 30:11, 46:28. För så säger Herren:
Hela landet ska bli en ödemark,
men jag ska inte göra slut
på det helt.
28 Därför sörjer jorden
och himlen ovanför mörknar,
för vad jag har talat och beslutat
ska jag inte ångra eller ta tillbaka.
29 För larmet av ryttare och bågskyttar
flyr hela staden.
Man ger sig in i skogssnåren
och upp bland klipporna.
Alla städer är övergivna,
ingen människa bor i dem mer.
30 2 Kung 9:30, Hes 23:9f. Du ödelagda, vad vill du göra?
Även om du klär dig i scharlakan
och smyckar dig4:30smyckar digSå försökte Isebel möta krigaren Jehu (2 Kung 9:30, jfr också Hes 23:40).
med smycken av guld,
om du förstorar dina ögon
med smink,
så gör du dig vacker förgäves.
Dina älskare föraktar dig,
de vill ta ditt liv.
31 Jer 6:24, Klag 1:17. För jag hör rop
som från en födande kvinna,
ångestrop
som från en förstföderska.
Det är dottern Sions röst.
Hon flämtar,
hon räcker ut sina händer:
"O, ve mig!
Mitt liv tynar bort
inför mördare."
/images/a/Tcg2NiV7ce24OT6kCIQGR)
/images/a/a0208299-6f37-40a0-66e1-2576b9435f00)