1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
1 And Job answereth and saith: --
2 Till when do ye afflict my soul, And bruise me with words?
3 These ten times ye put me to shame, ye blush not. Ye make yourselves strange to me --
4 And also -- truly, I have erred, With me doth my error remain.
5 If, truly, over me ye magnify yourselves, And decide against me my reproach;
6 Know now, that God turned me upside down, And His net against me hath set round,
7 Lo, I cry out -- violence, and am not answered, I cry aloud, and there is no judgment.
8 My way He hedged up, and I pass not over, And on my paths darkness He placeth.
9 Mine honour from off me He hath stripped, And He turneth the crown from my head.
10 He breaketh me down round about, and I go, And removeth like a tree my hope.
11 And He kindleth against me His anger, And reckoneth me to Him as His adversaries.
12 Come in do His troops together, And they raise up against me their way, And encamp round about my tent.
13 My brethren from me He hath put far off, And mine acquaintances surely Have been estranged from me.
14 Ceased have my neighbours And my familiar friends have forgotten me,
15 Sojourners of my house and my maids, For a stranger reckon me: An alien I have been in their eyes.
16 To my servant I have called, And he doth not answer, With my mouth I make supplication to him.
17 My spirit is strange to my wife, And my favours to the sons of my [mother`s] womb.
18 Also sucklings have despised me, I rise, and they speak against me.
19 Abominate me do all the men of my counsel, And those I have loved, Have been turned against me.
20 To my skin and to my flesh Cleaved hath my bone, And I deliver myself with the skin of my teeth.
21 Pity me, pity me, ye my friends, For the hand of God hath stricken against me.
22 Why do you pursue me as God? And with my flesh are not satisfied?
23 Who doth grant now, That my words may be written? Who doth grant that in a book they may be graven?
24 With a pen of iron and lead -- For ever in a rock they may be hewn.
25 That -- I have known my Redeemer, The Living and the Last, For the dust he doth rise.
26 And after my skin hath compassed this [body], Then from my flesh I see God:
27 Whom I -- I see on my side, And mine eyes have beheld, and not a stranger, Consumed have been my reins in my bosom.
28 But ye say, `Why do we pursue after him?` And the root of the matter hath been found in me.
29 Be ye afraid because of the sword, For furious [are] the punishments of the sword, That ye may know that [there is] a judgment.