1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
18 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.
20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»
22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
1 Wherefore from the Mighty One Times have not been hidden, And those knowing Him have not seen His days.
2 The borders they reach, A drove they have taken violently away, Yea, they do evil.
3 The ass of the fatherless they lead away, They take in pledge the ox of the widow,
4 They turn aside the needy from the way, Together have hid the poor of the earth.
5 Lo, wild asses in a wilderness, They have gone out about their work, Seeking early for prey, A mixture for himself -- food for young ones.
6 In a field his provender they reap, And the vineyard of the wicked they glean.
7 The naked they cause to lodge Without clothing. And there is no covering in the cold.
8 From the inundation of hills they are wet, And without a refuge -- have embraced a rock.
9 They take violently away From the breast the orphan, And on the poor they lay a pledge.
10 Naked, they have gone without clothing, And hungry -- have taken away a sheaf.
11 Between their walls they make oil, Wine-presses they have trodden, and thirst.
12 Because of enmity men do groan, And the soul of pierced ones doth cry, And God doth not give praise.
13 They have been among rebellious ones of light, They have not discerned His ways, Nor abode in His paths.
14 At the light doth the murderer rise, He doth slay the poor and needy, And in the night he is as a thief.
15 And the eye of an adulterer Hath observed the twilight, Saying, `No eye doth behold me.` And he putteth the face in secret.
16 He hath dug in the darkness -- houses; By day they shut themselves up, They have not known light.
17 When together, morning [is] to them death shade, When he discerneth the terrors of death shade.
18 Light he [is] on the face of the waters, Vilified is their portion in the earth, He turneth not the way of vineyards.
19 Drought -- also heat -- consume snow-waters, Sheol [those who] have sinned.
20 Forget him doth the womb, Sweeten [on] him doth the worm, No more is he remembered, And broken as a tree is wickedness.
21 Treating evil the barren [who] beareth not, And [to] the widow he doth no good,
22 And hath drawn the mighty by his power, He riseth, and none believeth in life.
23 He giveth to him confidence, and he is supported, And his eyes [are] on their ways.
24 High they were [for] a little, and they are not, And they have been brought low. As all [others] they are shut up, And as the head of an ear of corn cut off.
25 And if not now, who doth prove me a liar, And doth make of nothing my word?