1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
1 And Job answereth and saith: --
2 Hear ye diligently my word, And this is your consolation.
3 Bear with me, and I speak, And after my speaking -- ye may deride.
4 I -- to man [is] my complaint? and if [so], wherefore May not my temper become short?
5 Turn unto me, and be astonished, And put hand to mouth.
6 Yea, if I have remembered, then I have been troubled. And my flesh hath taken fright.
7 Wherefore do the wicked live? They have become old, Yea, they have been mighty in wealth.
8 Their seed is established, Before their face with them, And their offspring before their eyes.
9 Their houses [are] peace without fear, Nor [is] a rod of God upon them.
10 His bullock hath eaten corn, and doth not loath. His cow bringeth forth safely, And doth not miscarry.
11 They send forth as a flock their sucklings, And their children skip,
12 They lift [themselves] up at timbrel and harp, And rejoice at the sound of an organ.
13 They wear out in good their days, And in a moment [to] Sheol go down.
14 And they say to God, `Turn aside from us, And the knowledge of Thy ways We have not desired.
15 What [is] the Mighty One that we serve Him? And what do we profit when we meet with Him?`
16 Lo, not in their hand [is] their good, (The counsel of the wicked Hath been far from me.)
17 How oft is the lamp of the wicked extinguished, And come on them doth their calamity? Pangs He apportioneth in His anger.
18 They are as straw before wind, And as chaff a hurricane hath stolen away,
19 God layeth up for his sons his sorrow, He giveth recompense unto him -- and he knoweth.
20 His own eyes see his destruction, And of the wrath of the Mighty he drinketh.
21 For what [is] his delight in his house after him, And the number of his months cut off?
22 To God doth [one] teach knowledge, And He the high doth judge?
23 This [one] dieth in his perfect strength, Wholly at ease and quiet.
24 His breasts have been full of milk, And marrow his bones doth moisten.
25 And this [one] dieth with a bitter soul, And have not eaten with gladness.
26 Together -- on the dust they lie down, And the worm doth cover them over.
27 Lo, I have known your thoughts, And the devices against me ye do wrongfully.
28 For ye say, `Where [is] the house of the noble? And where the tent -- The tabernacles of the wicked?`
29 Have ye not asked those passing by the way? And their signs do ye not know?
30 That to a day of calamity is the wicked spared. To a day of wrath they are brought.
31 Who doth declare to his face his way? And [for] that which he hath done, Who doth give recompence to him?
32 And he -- to the graves he is brought. And over the heap a watch is kept.
33 Sweet to him have been the clods of the valley, And after him every man he draweth, And before him there is no numbering.
34 And how do ye comfort me [with] vanity, And in your answers hath been left trespass?