1 Vidare sade Elihu:
2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.
5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.
7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.
8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,
9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.
11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.
12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.
13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.
15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.
16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.
19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?
20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.
22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?
23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga
25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.
29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?
30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.
31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.
32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.
33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.
1 And Elihu addeth and saith: --
2 Honour me a little, and I shew thee, That yet for God [are] words.
3 I lift up my knowledge from afar, And to my Maker I ascribe righteousness.
4 For, truly, my words [are] not false, The perfect in knowledge [is] with thee.
5 Lo, God [is] mighty, and despiseth not, Mighty [in] power [and] heart.
6 He reviveth not the wicked, And the judgment of the poor appointeth;
7 He withdraweth not from the righteous His eyes, And [from] kings on the throne, And causeth them to sit for ever, and they are high,
8 And if prisoners in fetters They are captured with cords of affliction,
9 Then He declareth to them their work, And their transgressions, Because they have become mighty,
10 And He uncovereth their ear for instruction, And saith that they turn back from iniquity.
11 If they do hear and serve, They complete their days in good, And their years in pleasantness.
12 And if they do not hearken, By the dart they pass away, And expire without knowledge.
13 And the profane in heart set the face, They cry not when He hath bound them.
14 Their soul dieth in youth, And their life among the defiled.
15 He draweth out the afflicted in his affliction, And uncovereth in oppression their ear.
16 And also He moved thee from a strait place, [To] a broad place -- no straitness under it, And the sitting beyond of thy table Hath been full of fatness.
17 And the judgment of the wicked thou hast fulfilled, Judgment and justice are upheld -- because of fury,
18 Lest He move thee with a stroke, And the abundance of an atonement turn thee not aside.
19 Doth He value thy riches? He hath gold, and all the forces of power.
20 Desire not the night, For the going up of peoples in their stead.
21 Take heed -- do not turn unto iniquity, For on this thou hast fixed Rather than [on] affliction.
22 Lo, God doth sit on high by His power, Who [is] like Him -- a teacher?
23 Who hath appointed unto Him his way? And who said, `Thou hast done iniquity?`
24 Remember that thou magnify His work That men have beheld.
25 All men have looked on it, Man looketh attentively from afar.
26 Lo, God [is] high, And we know not the number of His years, Yea, there [is] no searching.
27 When He doth diminish droppings of the waters, They refine rain according to its vapour,
28 Which clouds do drop, They distil on man abundantly.
29 Yea, doth [any] understand The spreadings out of a cloud? The noises of His tabernacle?
30 Lo, He hath spread over it His light, And the roots of the sea He hath covered,
31 For by them He doth judge peoples, He giveth food in abundance.
32 By two palms He hath covered the light, And layeth a charge over it in meeting,
33 He sheweth by it [to] his friend substance, Anger against perversity.