1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
1 And Job addeth to lift up his simile, and saith: --
2 Who doth make me as [in] months past, As [in] the days of God`s preserving me?
3 In His causing His lamp to shine on my head, By His light I walk [through] darkness.
4 As I have been in days of my maturity, And the counsel of God upon my tent.
5 When yet the Mighty One [is] with me. Round about me -- my young ones,
6 When washing my goings with butter, And the firm rock [is] with me rivulets of oil.
7 When I go out to the gate by the city, In a broad place I prepare my seat.
8 Seen me have youths, and they, been hidden, And the aged have risen -- they stood up.
9 Princes have kept in words, And a hand they place on their mouth.
10 The voice of leaders hath been hidden, And their tongue to the palate hath cleaved.
11 For the ear heard, and declareth me happy, And the eye hath seen, and testifieth [to] me.
12 For I deliver the afflicted who is crying, And the fatherless who hath no helper.
13 The blessing of the perishing cometh on me, And the heart of the widow I cause to sing.
14 Righteousness I have put on, and it clotheth me, As a robe and a diadem my justice.
15 Eyes I have been to the blind, And feet to the lame [am] I.
16 A father I [am] to the needy, And the cause I have not known I search out.
17 And I break the jaw-teeth of the perverse, And from his teeth I cast away prey.
18 And I say, `With my nest I expire, And as the sand I multiply days.`
19 My root is open unto the waters, And dew doth lodge on my branch.
20 My honour [is] fresh with me, And my bow in my hand is renewed.
21 To me they have hearkened, Yea, they wait, and are silent for my counsel.
22 After my word they change not, And on them doth my speech drop,
23 And they wait as [for] rain for me, And their mouth they have opened wide [As] for the latter rain.
24 I laugh unto them -- they give no credence, And the light of my face cause not to fall.
25 I choose their way, and sit head, And I dwell as a king in a troop, When mourners he doth comfort.