1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
1 Surely there is for silver a source, And a place for the gold they refine;
2 Iron from the dust is taken, And [from] the firm stone brass.
3 An end hath he set to darkness, And to all perfection he is searching, A stone of darkness and death-shade.
4 A stream hath broken out from a sojourner, Those forgotten of the foot, They were low, from man they wandered.
5 The earth! from it cometh forth bread, And its under-part is turned like fire.
6 A place of the sapphire [are] its stones, And it hath dust of gold.
7 A path -- not known it hath a ravenous fowl, Nor scorched it hath an eye of the kite,
8 Nor trodden it have the sons of pride, Not passed over it hath the fierce lion.
9 Against the flint he sent forth his hand, He overturned from the root mountains.
10 Among rocks, brooks he hath cleaved, And every precious thing hath his eye seen.
11 From overflowing floods he hath bound, And the hidden thing bringeth out [to] light.
12 And the wisdom -- whence is it found? And where [is] this, the place of understanding?
13 Man hath not known its arrangement, Nor is it found in the land of the living.
14 The deep hath said, `It [is] not in me,` And the sea hath said, `It is not with me.`
15 Gold is not given for it, Nor is silver weighed -- its price.
16 It is not valued with pure gold of Ophir, With precious onyx and sapphire,
17 Not equal it do gold and crystal, Nor [is] its exchange a vessel of fine gold.
18 Corals and pearl are not remembered, The acquisition of wisdom [is] above rubies.
19 Not equal it doth the topaz of Cush, With pure gold it is not valued.
20 And the wisdom -- whence doth it come? And where [is] this, the place of understanding?
21 It hath been hid from the eyes of all living. And from the fowl of the heavens It hath been hidden.
22 Destruction and death have said: `With our ears we have heard its fame.`
23 God hath understood its way, And He hath known its place.
24 For He to the ends of the earth doth look, Under the whole heavens He doth see,
25 To make for the wind a weight, And the waters He meted out in measure.
26 In His making for the rain a limit, And a way for the brightness of the voices,
27 Then He hath seen and declareth it, He hath prepared it, and also searched it out,
28 And He saith to man: -- `Lo, fear of the Lord, that [is] wisdom, And to turn from evil [is] understanding.`