1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
1 And Zophar the Naamathite answereth and saith: --
2 Therefore my thoughts cause me to answer, And because of my sensations in me.
3 The chastisement of my shame I hear, And the spirit of mine understanding Doth cause me to answer:
4 This hast thou known from antiquity? Since the placing of man on earth?
5 That the singing of the wicked [is] short, And the joy of the profane for a moment,
6 Though his excellency go up to the heavens, And his head against a cloud he strike --
7 As his own dung for ever he doth perish, His beholders say: `Where [is] he?`
8 As a dream he fleeth, and they find him not, And he is driven away as a vision of the night,
9 The eye hath not seen him, and addeth not. And not again doth his place behold him.
10 His sons do the poor oppress, And his hands give back his wealth.
11 His bones have been full of his youth, And with him on the dust it lieth down.
12 Though he doth sweeten evil in his mouth, Doth hide it under his tongue,
13 Hath pity on it, and doth not forsake it, And keep it back in the midst of his palate,
14 His food in his bowels is turned, The bitterness of asps [is] in his heart.
15 Wealth he hath swallowed, and doth vomit it. From his belly God driveth it out.
16 Gall of asps he sucketh, Slay him doth the tongue of a viper.
17 He looketh not on rivulets, Flowing of brooks of honey and butter.
18 He is giving back [what] he laboured for, And doth not consume [it]; As a bulwark [is] his exchange, and he exults not.
19 For he oppressed -- he forsook the poor, A house he hath taken violently away, And he doth not build it.
20 For he hath not known ease in his belly. With his desirable thing he delivereth not himself.
21 There is not a remnant to his food, Therefore his good doth not stay.
22 In the fulness of his sufficiency he is straitened. Every perverse hand doth meet him.
23 It cometh to pass, at the filling of his belly, He sendeth forth against him The fierceness of His anger, Yea, He raineth on him in his eating.
24 He fleeth from an iron weapon, Pass through him doth a bow of brass.
25 One hath drawn, And it cometh out from the body, And a glittering weapon from his gall proceedeth. On him [are] terrors.
26 All darkness is hid for his treasures, Consume him doth a fire not blown, Broken is the remnant in his tent.
27 Reveal do the heavens his iniquity, And earth is raising itself against him.
28 Remove doth the increase of his house, Poured forth in a day of His anger.
29 This [is] the portion of a wicked man from God. And an inheritance appointed him by God.