1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
1 And now, laughed at me, Have the younger in days than I, Whose fathers I have loathed to set With the dogs of my flock.
2 Also -- the power of their hands, why [is it] to me? On them hath old age perished.
3 With want and with famine gloomy, Those fleeing to a dry place, Formerly a desolation and waste,
4 Those cropping mallows near a shrub, And broom-roots [is] their food.
5 From the midst they are cast out, (They shout against them as a thief),
6 In a frightful place of valleys to dwell, Holes of earth and clefts.
7 Among shrubs they do groan, Under nettles they are gathered together.
8 Sons of folly -- even sons without name, They have been smitten from the land.
9 And now, their song I have been, And I am to them for a byword.
10 They have abominated me, They have kept far from me, And from before me have not spared to spit.
11 Because His cord He loosed and afflicteth me, And the bridle from before me, They have cast away.
12 On the right hand doth a brood arise, My feet they have cast away, And they raise up against me, Their paths of calamity.
13 They have broken down my path, By my calamity they profit, `He hath no helper.`
14 As a wide breach they come, Under the desolation have rolled themselves.
15 He hath turned against me terrors, It pursueth as the wind mine abundance, And as a thick cloud, Hath my safety passed away.
16 And now, in me my soul poureth itself out, Seize me do days of affliction.
17 At night my bone hath been pierced in me, And mine eyelids do not lie down.
18 By the abundance of power, Is my clothing changed, As the mouth of my coat it doth gird me.
19 Casting me into mire, And I am become like dust and ashes.
20 I cry unto Thee, And Thou dost not answer me, I have stood, and Thou dost consider me.
21 Thou art turned to be fierce to me, With the strength of Thy hand, Thou oppresest me.
22 Thou dost lift me up, On the wind Thou dost cause me to ride, And Thou meltest -- Thou levellest me.
23 For I have known To death Thou dost bring me back, And [to] the house appointed for all living.
24 Surely not against the heap Doth He send forth the hand, Though in its ruin they have safety.
25 Did not I weep for him whose day is hard? Grieved hath my soul for the needy.
26 When good I expected, then cometh evil, And I wait for light, and darkness cometh.
27 My bowels have boiled, and have not ceased, Gone before me have days of affliction.
28 Mourning I have gone without the sun, I have risen, in an assembly I cry.
29 A brother I have been to dragons, And a companion to daughters of the ostrich.
30 My skin hath been black upon me, And my bone hath burned from heat,
31 And my harp doth become mourning, And my organ the sound of weeping.