1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Job tog till orda och sade:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
1 After this hath Job opened his mouth, and revileth his day.
2 And Job answereth and saith: --
3 Let the day perish in which I am born, And the night that hath said: `A man-child hath been conceived.`
4 That day -- let it be darkness, Let not God require it from above, Nor let light shine upon it.
5 Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud tabernacle upon it, Let them terrify it as the most bitter of days.
6 That night -- let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Into the number of months let it not come.
7 Lo! that night -- let it be gloomy, Let no singing come into it.
8 Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
9 Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
10 Because it hath not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from mine eyes.
11 Why from the womb do I not die? From the belly I have come forth and gasp!
12 Wherefore have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
13 For now, I have lain down, and am quiet, I have slept -- then there is rest to me,
14 With kings and counsellors of earth, These building wastes for themselves.
15 Or with princes -- they have gold, They are filling their houses [with] silver.
16 (Or as a hidden abortion I am not, As infants -- they have not seen light.)
17 There the wicked have ceased troubling, And there rest do the wearied in power.
18 Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
19 Small and great [are] there the same. And a servant [is] free from his lord.
20 Why giveth He to the miserable light, and life to the bitter soul?
21 Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
22 Who are glad -- unto joy, They rejoice when they find a grave.
23 To a man whose way hath been hidden, And whom God doth shut up?
24 For before my food, my sighing cometh, And poured out as waters [are] my roarings.
25 For a fear I feared and it meeteth me, And what I was afraid of doth come to me.
26 I was not safe -- nor was I quiet -- Nor was I at rest -- and trouble cometh!