1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

1 And Eliphaz the Temanite answereth and saith: --

2 Hath one tried a word with thee? -- Thou art weary! And to keep in words who is able?

3 Lo, thou hast instructed many, And feeble hands thou makest strong.

4 The stumbling one do thy words raise up, And bowing knees thou dost strengthen.

5 But now, it cometh in unto thee, And thou art weary; It striketh unto thee, and thou art troubled.

6 Is not thy reverence thy confidence? Thy hope -- the perfection of thy ways?

7 Remember, I pray thee, Who, being innocent, hath perished? And where have the upright been cut off?

8 As I have seen -- ploughers of iniquity, And sowers of misery, reap it!

9 From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger consumed.

10 The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.

11 An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness do separate.

12 And unto me a thing is secretly brought, And receive doth mine ear a little of it.

13 In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,

14 Fear hath met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.

15 And a spirit before my face doth pass, Stand up doth the hair of my flesh;

16 It standeth, and I discern not its aspect, A similitude [is] over-against mine eyes, Silence! and a voice I hear:

17 `Is mortal man than God more righteous? Than his Maker is a man cleaner?

18 Lo, in His servants He putteth no credence, Nor in His messengers setteth praise.`

19 Also -- the inhabitants of houses of clay, (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth.)

20 From morning to evening are beaten down, Without any regarding, for ever they perish.

21 Hath not their excellency been removed with them? They die, and not in wisdom!