1 Samuel 20

1 David fled from Naioth in Ramah, and came and said to Jonathan, "What have I done? What is my iniquity? What is my sin before your father, that he seeks my life?"

2 He said to him, "Far from it; you will not die. Behold, my father does nothing either great or small, but that he discloses it to me. Why would my father hide this thing from me? It is not so."

3 David swore moreover, and said, "Your father knows well that I have found favor in your eyes; and he says, ‘Don’t let Jonathan know this, lest he be grieved;’ but truly as Yahweh lives, and as your soul lives, there is but a step between me and death."

4 Then Jonathan said to David, "Whatever your soul desires, I will even do it for you."

5 David said to Jonathan, "Behold, tomorrow is the new moon, and I should not fail to dine with the king; but let me go, that I may hide myself in the field to the third day at evening. 6 If your father misses me at all, then say, ‘David earnestly asked leave of me that he might run to Bethlehem, his city; for it is the yearly sacrifice there for all the family.’ 7 If he says, ‘It is well,’ your servant shall have peace; but if he is angry, then know that evil is determined by him. 8 Therefore deal kindly with your servant, for you have brought your servant into a covenant of Yahweh with you; but if there is iniquity in me, kill me yourself, for why should you bring me to your father?"

9 Jonathan said, "Far be it from you; for if I should at all know that evil were determined by my father to come on you, then wouldn’t I tell you that?"

10 Then David said to Jonathan, "Who will tell me if your father answers you roughly?"

11 Jonathan said to David, "Come! Let’s go out into the field." They both went out into the field. 12 Jonathan said to David, "By Yahweh, the God of Israel, when I have sounded out my father about this time tomorrow, or the third day, behold, if there is good toward David, won’t I then send to you and disclose it to you? 13 Yahweh do so to Jonathan and more also, should it please my father to do you evil, if I don’t disclose it to you and send you away, that you may go in peace. May Yahweh be with you as he has been with my father. 14 You shall not only show me the loving kindness of Yahweh while I still live, that I not die; 15 but you shall also not cut off your kindness from my house forever, no, not when Yahweh has cut off every one of the enemies of David from the surface of the earth." 16 So Jonathan made a covenant with David’s house, saying, "Yahweh will require it at the hand of David’s enemies."

17 Jonathan caused David to swear again, for the love that he had for him; for he loved him as he loved his own soul. 18 Then Jonathan said to him, "Tomorrow is the new moon, and you will be missed, because your seat will be empty. 19 When you have stayed three days, go down quickly and come to the place where you hid yourself when this started, and remain by the stone Ezel. 20 I will shoot three arrows on its side, as though I shot at a mark. 21 Behold, I will send the boy, saying, ‘Go, find the arrows!’ If I tell the boy, ‘Behold, the arrows are on this side of you. Take them;’ then come, for there is peace to you and no danger, as Yahweh lives. 22 But if I say this to the boy, ‘Behold, the arrows are beyond you,’ then go your way, for Yahweh has sent you away. 23 Concerning the matter which you and I have spoken of, behold, Yahweh is between you and me forever."

24 So David hid himself in the field. When the new moon had come, the king sat himself down to eat food. 25 The king sat on his seat, as at other times, even on the seat by the wall; and Jonathan stood up, and Abner sat by Saul’s side, but David’s place was empty. 26 Nevertheless Saul didn’t say anything that day, for he thought, "Something has happened to him. He is not clean. Surely he is not clean."

27 On the next day after the new moon, the second day, David’s place was empty. Saul said to Jonathan his son, "Why didn’t the son of Jesse come to eat, either yesterday, or today?"

28 Jonathan answered Saul, "David earnestly asked permission of me to go to Bethlehem. 29 He said, ‘Please let me go, for our family has a sacrifice in the city. My brother has commanded me to be there. Now, if I have found favor in your eyes, please let me go away and see my brothers.’ Therefore he has not come to the king’s table."

30 Then Saul’s anger burned against Jonathan, and he said to him, "You son of a perverse rebellious woman, don’t I know that you have chosen the son of Jesse to your own shame, and to the shame of your mother’s nakedness? 31 For as long as the son of Jesse lives on the earth, you will not be established, nor will your kingdom. Therefore now send and bring him to me, for he shall surely die!"

32 Jonathan answered Saul his father, and said to him, "Why should he be put to death? What has he done?"

33 Saul cast his spear at him to strike him. By this Jonathan knew that his father was determined to put David to death. 34 So Jonathan arose from the table in fierce anger, and ate no food the second day of the month; for he was grieved for David, because his father had treated him shamefully.

35 In the morning, Jonathan went out into the field at the time appointed with David, and a little boy with him. 36 He said to his boy, "Run, find now the arrows which I shoot." As the boy ran, he shot an arrow beyond him. 37 When the boy had come to the place of the arrow which Jonathan had shot, Jonathan cried after the boy, and said, "Isn’t the arrow beyond you?" 38 Jonathan cried after the boy, "Go fast! Hurry! Don’t delay!" Jonathan’s boy gathered up the arrows, and came to his master. 39 But the boy didn’t know anything. Only Jonathan and David knew the matter. 40 Jonathan gave his weapons to his boy, and said to him, "Go, carry them to the city."

41 As soon as the boy was gone, David arose out of the south, and fell on his face to the ground, and bowed himself three times. They kissed one another and wept with one another, and David wept the most. 42 Jonathan said to David, "Go in peace, because we have both sworn in Yahweh’s name, saying, ‘Yahweh is between me and you, and between my offspring and your offspring, forever.’" He arose and departed; and Jonathan went into the city.

David och Jonatan

1 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?" 2 "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske." 3 Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4 Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar ska jag göra för dig."

5 *4 Mos 10:10, 28:11f, Ps 81:4. David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad*20:5nymånadVarje ny månad inleddes med en dag för fest, vila och gudstjänst (4 Mos 10:10)., och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem,*20:6skynda i väg till sin stad BetlehemNästan en mil söder om Sauls Gibea. där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. 7 Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet. 8 *1 Sam 18:3f. Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?" 9 Jonatan svarade: "Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig." 10 Då sade David till Jonatan: "Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?"

11 "Kom", sade Jonatan, "vi går ut på fälten!" Så gick de båda ut på fälten. 12 Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. 13 Må Herren straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14 Lova mig att du visar Herrens godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör 15 aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden."

16 *1 Sam 18:3f, 23:18. Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: "Herren ska ställa Davids fiender till svars." 17 *1 Sam 18:1, 19:1. Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

18 Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. 19 *1 Sam 19:2f. Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. 20 Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. 23 Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."

24 David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. 25 Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26 *3 Mos 7:19f, 15:16f, 5 Mos 23:10f. Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren*20:26inte renDen som skulle delta vid en helig måltid måste rena sig rituellt (3 Mos 7:20f, 22:3f).. Säkert är han inte ren." 27 Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?" 28 Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. 29 Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord."

30 Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. 31 *1 Sam 15:28. För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!" 32 *1 Sam 19:4. Jonatan svarade sin far Saul: "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?"

33 *1 Sam 18:11, 19:10. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. 34 Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

35 Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. 36 "Spring och hitta pilarna som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. 37 När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen är framför dig, längre bort!" 38 Och Jonatan ropade efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39 Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. 40 Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, ta med dem till staden."

41 Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. 42 Jonatan sade till David: "Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." 43 Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.