1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
1 Bendize, ó minha alma, o Senhor! Senhor, meu Deus, vós sois imensamente grande! De majestade e esplendor vos revestis,
2 envolvido de luz como de um manto. Vós estendestes o céu qual pavilhão,
3 acima das águas fixastes vossa morada. De nuvens fazeis vosso carro, andais nas asas do vento;
4 fazeis dos ventos os vossos mensageiros, e dos flamejantes relâmpagos vossos ministros.
5 Fundastes a terra em bases sólidas que são eternamente inabaláveis.
6 Vós a tínheis coberto com o manto do oceano, as águas ultrapassavam as montanhas.
7 Mas à vossa ameaça elas se afastaram, ao estrondo de vosso trovão estremeceram.
8 Elevaram-se as montanhas, sulcaram-se os vales nos lugares que vós lhes destinastes.
9 Estabelecestes os limites, que elas não hão de ultrapassar, para que não mais tornem a cobrir a terra.
10 Mandastes as fontes correr em riachos, que serpeiam por entre os montes.
11 Ali vão beber os animais dos campos, neles matam a sede os asnos selvagens.
12 Os pássaros do céu vêm aninhar em suas margens, e cantam entre as folhagens.
13 Do alto de vossas moradas derramais a chuva nas montanhas, do fruto de vossas obras se farta a terra.
14 Fazeis brotar a relva para o gado, e plantas úteis ao homem, para que da terra possa extrair o pão
15 e o vinho que alegra o coração do homem, o óleo que lhe faz brilhar o rosto e o pão que lhe sustenta as forças.
16 As árvores do Senhor são cheias de seiva, assim como os cedros do Líbano que ele plantou.
17 Lá constroem as aves os seus ninhos, nos ciprestes a cegonha tem sua casa.
18 Os altos montes dão abrigo às cabras, e os rochedos aos arganazes.
19 Fizestes a lua para indicar os tempos; o sol conhece a hora de se pôr.
20 Mal estendeis as trevas e já se faz noite, entram a rondar os animais das selvas.
21 Rugem os leõezinhos por sua presa, e pedem a Deus o seu sustento.
22 Mas se retiram ao raiar do sol, e vão se deitar em seus covis.
23 É então que o homem sai para o trabalho, e moureja até o entardecer.
24 Ó Senhor, quão variadas são as vossas obras! Feitas, todas, com sabedoria, a terra está cheia das coisas que criastes.
25 Eis o mar, imenso e vasto, onde, sem conta, se agitam animais grandes e pequenos.
26 Nele navegam as naus e o Leviatã que criastes para brincar nas ondas.
27 Todos esses seres esperam de vós que lhes deis de comer em seu tempo.
28 Vós lhes dais e eles o recolhem; abris a mão, e se fartam de bens.
29 Se desviais o rosto, eles se perturbam; se lhes retirais o sopro, expiram e voltam ao pó donde saíram.
30 Se enviais, porém, o vosso sopro, eles revivem e renovais a face da terra.
31 Ao Senhor, glória eterna; alegre-se o Senhor em suas obras!
32 Ele, cujo olhar basta para fazer tremer a terra, e cujo contato inflama as montanhas.
33 Enquanto viver, cantarei à glória do Senhor, salmodiarei ao meu Deus enquanto existir.
34 Possam minhas palavras lhe ser agradáveis! Minha única alegria se encontra no Senhor.
35 Sejam tirados da terra os pecadores e doravante desapareçam os ímpios. Bendize, ó minha alma, ao Senhor! Aleluia.