1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
1 Aleluia. Louvai o Senhor porque ele é bom, porque a sua misericórdia é eterna.
2 Quem contará os poderosos feitos do Senhor? Quem poderá apregoar os seus louvores?
3 Felizes aqueles que observam os preceitos, aqueles que, em todo o tempo, fazem o que é reto.
4 Lembrai-vos de mim, Senhor, pela benevolência que tendes com o vosso povo. Assisti-me com o vosso socorro,
5 para que eu prove a felicidade de vossos eleitos, compartilhe do júbilo de vosso povo e me glorie com os que constituem vossa herança.
6 Como nossos pais, nós também pecamos, cometemos a iniqüidade, praticamos o mal.
7 Nossos pais, no Egito, não prezaram os vossos milagres, esqueceram a multidão de vossos benefícios e se revoltaram contra o Altíssimo no mar Vermelho.
8 Mas ele os poupou para a honra de seu nome, para tornar patente o seu poder.
9 Ameaçou o mar e ele se tornou seco, e os conduziu por entre as ondas como através de um deserto.
10 Livrou-os das mãos daquele que os odiava, e os salvou do poder inimigo.
11 As águas recobriram seus adversários, nenhum deles escapou.
12 Então acreditaram em sua palavra, e cantaram os seus louvores.
13 Depressa, porém, esqueceram suas obras, e não confiaram em seus desígnios.
14 Entregaram-se à concupiscência no deserto, e tentaram a Deus na solidão.
15 Ele lhes concedeu o que pediam, mas os feriu de um mal mortal.
16 Em seus acampamentos invejaram Moisés e Aarão, o eleito do Senhor.
17 Abriu-se a terra e tragou Datã, e sepultou os sequazes de Abiron.
18 Um fogo devassou as suas tropas e as chamas consumiram os ímpios.
19 Fabricaram um bezerro de ouro no sopé do Horeb, e adoraram um ídolo de ouro fundido.
20 Eles trocaram a sua glória pela estátua de um touro que come feno.
21 Esqueceram a Deus que os salvara, que obrara prodígios no Egito,
22 maravilhas na terra de Cam, estupendos feitos no mar Vermelho.
23 Já cogitava em exterminá-los se Moisés, seu eleito, não intercedesse junto dele para impedir que sua cólera os destruísse.
24 Depois, eles desprezaram uma terra de delícias, desconfiados de sua palavra.
25 Em suas tendas se puseram a murmurar, e desobedeceram ao Senhor.
26 Então, com a mão alçada, ele jurou que havia de prostrá-los no deserto
27 e dispersar sua descendência entre as nações pagãs, disseminando-os por toda a terra.
28 Aderiram também ao Baal de Fegor, comeram vítimas oferecidas a deuses sem vida.
29 E, provocando-o com seus crimes, uma peste irrompeu entre eles.
30 Mas levantou-se Finéias para fazer justiça; cessou a peste.
31 Seu zelo lhe foi imputado como mérito, de geração em geração, para sempre.
32 Em seguida, irritaram a Deus nas águas de Meribá, e adveio o mal a Moisés por causa deles.
33 Porque o provocaram tanto, palavras temerárias saíram-lhe dos lábios.
34 Não exterminaram os povos, como o Senhor lhes havia ordenado,
35 mas se misturaram com as nações pagãs e aprenderam seus costumes.
36 Prestaram culto aos seus ídolos, que se tornaram um laço para eles.
37 Imolaram os seus filhos e suas filhas aos demônios.
38 Derramaram o sangue inocente: o sangue de seus filhos e de suas filhas, que aos ídolos de Canaã sacrificaram; seu país ficou manchado com esse sangue.
39 Eles se contaminaram com homicídios, e se prostituíram com seus crimes.
40 Então se inflamou contra seu povo a cólera divina, e Deus teve aversão de sua herança.
41 Ele os entregou nas mãos das nações pagãs, e foram dominados pelos que os odiavam.
42 Oprimiram-nos os seus inimigos, foram submetidos ao seu jugo.
43 Muitas vezes ele os libertou; mas sua conduta o exasperou, de tal modo que foram abatidos por causa de suas iniqüidades.
44 Entretanto, vendo a sua aflição, ouviu-lhes as orações.
45 Em favor deles lembrou-se de sua aliança, e por sua misericórdia deles se apiedou.
46 E fez com que encontrassem a clemência junto aos que os tinham aprisionado.
47 Salvai-nos, Senhor, nosso Deus, e recolhei-nos de entre as nações, para que possamos celebrar o vosso santo nome e ter a satisfação de vos louvar.
48 Bendito seja o Senhor, Deus de Israel, pelos séculos dos séculos! E que todo o povo diga: Amém!