Jó 29

1 Job continua son discours sentencieux, et dit:

2 Oh! que ne suis-je comme aux mois d’autrefois, comme au jour où Dieu me gardait,

3 Quand son flambeau luisait sur ma tête, quand je marchais à sa lumière dans les ténèbres;

4 Comme aux jours de mon automne, quand l’amitié de Dieu veillait sur ma tente;

5 Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes jeunes gens m’entouraient;

6 Quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher se fondait près de moi en torrent d’huile!

7 Quand je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que je me faisais préparer un siège dans la place publique,

8 Les jeunes gens, me voyant, se retiraient; les vieillards se levaient et se tenaient debout.

9 Des princes s’arrêtaient de parler, et mettaient la main sur leur bouche.

10 La voix des chefs s’éteignait, et leur langue s’attachait à leur palais.

11 Car l’oreille qui m’entendait me proclamait heureux, et l’œil qui me voyait me rendait témoignage.

12 Car je délivrais l’affligé qui criait, et l’orphelin qui n’avait personne pour le secourir.

13 La bénédiction de celui qui s’en allait périr venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.

14 Je me revêtais de la justice, et elle se revêtait de moi. Mon équité était mon manteau et ma tiare.

15 J’étais les yeux de l’aveugle, et les pieds du boiteux.

16 J’étais le père des pauvres, et j’étudiais à fond la cause de l’inconnu.

17 Je brisais les mâchoires de l’injuste, et j’arrachais la proie d’entre ses dents.

18 Et je disais: Je mourrai avec mon nid, et je multiplierai mes jours comme le phénix.

19 Ma racine sera exposée à l’eau, et la rosée passera la nuit dans mes branches.

20 Ma gloire se renouvellera en moi, et mon arc se renforcera dans ma main.

21 On m’écoutait, on attendait et on se taisait, jusqu’à ce que j’eusse donné mon avis.

22 Après que j’avais parlé, on ne répliquait pas, et ma parole découlait goutte à goutte sur eux.

23 Ils m’attendaient comme la pluie, et ils ouvraient leur bouche comme pour une ondée tardive.

24 Je souriais quand ils étaient désespérés; et ils n’altéraient pas la sérénité de mon visage.

25 J’aimais à aller avec eux, et je m’asseyais à leur tête; je siégeais comme un roi au milieu de ses gardes, comme un consolateur au milieu des affligés.

1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

2 O, att jag var som i gångna månader,

som i dagarna då Gud vakade

över mig,

3 då hans lykta sken över mitt huvud

och jag gick i hans ljus

genom mörkret,

4 då jag var i min krafts dagar,

då Guds godhet vilade

över mitt hus,

5 då den Allsmäktige

ännu var med mig

och mina barn fanns

runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk

och det rann bäckar av olja

ur klippan för mig.

7 När jag gick till porten*29:7portenDär de äldste möttes och beslutade om samhällets frågor (jfr Rut 4:1, Ords 31:23). i staden

och intog min plats på torget,

8 då drog sig de unga undan

när de såg mig,

och de gamla reste sig och stod.

9 Stormännen höll tillbaka sina ord

och lade handen på munnen.

10 Furstarnas röst tystnade,

tungan fastnade vid deras gom.

11 Varje öra som hörde mig prisade mig,

varje öga som såg mig

lovordade mig,

12 *2 Mos 22:22, Job 31:17, 21, Ps 72:12. för jag räddade den fattige

som ropade

och den faderlöse

som ingen hjälpare hade.

13 Den döende välsignade mig,

änkans hjärta fick jag att jubla.

14 *Jes 59:17, Ef 6:14. Jag klädde mig i rättfärdighet

och den var min klädnad,

rättvisan var min mantel

och huvudbonad.

15 *4 Mos 10:31. Jag var ögon åt den blinde

och fötter åt den halte.

16 *Job 31:16f. Jag var en far för de fattiga

och redde ut den okändes sak.

17 *Ps 58:7. Jag krossade

den orättfärdiges käkar

och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte då:

"I mitt eget bo ska jag dö,

mina dagar blir många

som sanden.

19 Min rot sträcker sig till vattnet,

nattens dagg vilar i mina grenar.

20 Min ära är ständigt ny,

och min båge förnyas*29:20min båge förnyasSymbol för god vigör (jfr 30:11). En gammal båge tappade sin spänst. i min hand."

21 De lyssnade på mig och väntade,

de var tysta inför mitt råd.

22 Efter mig talade ingen,

och mina ord vederkvickte dem.

23 De väntade på mig som på regn,

de öppnade sin mun

som efter vårregn.

24 Jag log mot dem när de misströstade,

och de tog emot mitt ansiktes ljus.

25 Jag valde väg åt dem

och satt som hövding,

jag tronade som en kung

bland sina män,

som en som tröstar de sörjande.