1 Au maître-chantre. Psaume de David, serviteur de l'Éternel, qui adressa à l'Éternel les paroles de ce cantique, lorsque l'Éternel l'eut délivré de la main de tous ses ennemis et de la main de Saül.

2 Il dit donc: Je t'aimerai, ô Éternel, qui es ma force!

3 Éternel, mon rocher, ma forteresse et mon libérateur! Mon Dieu, mon rocher où je me réfugie! Mon bouclier, la force qui me délivre, ma haute retraite!

4 Je m'écrie: Loué soit l'Éternel! et je suis délivré de mes ennemis.

5 Les liens de la mort m'avaient enveloppé, et les torrents de la destruction m'avaient épouvanté;

6 Les liens du Sépulcre m'entouraient, les pièges de la mort m'avaient surpris;

7 Dans ma détresse, j'invoquai l'Éternel, et je criai à mon Dieu. De son palais, il entendit ma voix, et les cris que je poussais vers lui parvinrent à ses oreilles.

8 Alors la terre fut ébranlée et trembla; les fondements des montagnes s'agitèrent et s'ébranlèrent, parce qu'il était courroucé.

9 Une fumée montait de ses narines, et de sa bouche un feu dévorant; il en jaillissait des charbons embrasés.

10 Il abaissa les cieux et descendit, ayant l'obscurité sous ses pieds.

11 Il était monté sur un chérubin, et il volait; il était porté sur les ailes du vent.

12 Il fit des ténèbres sa retraite; il mit autour de lui, comme une tente, des eaux ténébreuses, de noirs nuages.

13 De la splendeur qui était devant lui, s'échappaient des nuées, avec de la grêle et des charbons de feu.

14 Et l'Éternel tonna dans les cieux, le Très-Haut fit retentir sa voix, avec de la grêle et des charbons de feu.

15 Il lança ses flèches, et dispersa mes ennemis; il lança des éclairs nombreux, et les mit en déroute.

16 Alors le fond des eaux apparut, et les fondements du monde furent mis à découvert, au bruit de ta menace, ô Éternel, au souffle du vent de ta colère.

17 Il étendit sa main d'en haut, et me prit; il me tira des grosses eaux.

18 Il me délivra de mon ennemi puissant, et de mes adversaires qui étaient plus forts que moi.

19 Ils m'avaient surpris au jour de ma calamité; mais l'Éternel fut mon appui.

20 Il m'a mis au large, il m'a délivré, parce qu'il a pris son plaisir en moi.

21 L'Éternel m'a traité selon ma justice; il m'a rendu selon la pureté de mes mains.

22 Car j'ai gardé les voies de l'Éternel, et je n'ai point été infidèle à mon Dieu.

23 Car toutes ses ordonnances sont devant moi, et je ne m'écarte point de ses statuts.

24 J'ai été intègre avec lui, et je me suis gardé de mon péché.

25 Aussi l'Éternel m'a rendu selon ma justice, selon la pureté de mes mains devant ses yeux.

26 Avec celui qui est bon, tu es bon; avec l'homme intègre, tu es intègre.

27 Avec celui qui est pur, tu te montres pur; mais avec le pervers, tu agis selon sa perversité.

28 Car c'est toi qui sauves le peuple affligé, et qui abaisses les yeux des superbes.

29 C'est toi qui fais luire ma lampe; c'est l'Éternel mon Dieu qui éclaire mes ténèbres.

30 Car avec toi je fonds sur une troupe; avec mon Dieu je franchis la muraille.

31 La voie de Dieu est parfaite; la parole de l'Éternel est éprouvée; il est un bouclier pour tous ceux qui se retirent vers lui.

32 Car qui est Dieu, sinon l'Éternel? Et qui est un rocher, sinon notre Dieu?

33 Le Dieu qui me ceint de force, et qui a rendu mon chemin sûr;

34 Qui rend mes pieds semblables à ceux des biches, et me fait tenir sur mes hauteurs;

35 Qui forme mes mains au combat, et mes bras bandent un arc d'airain.

36 Tu m'as donné le bouclier de ton salut; ta droite me soutient, et ta bonté me rend puissant.

37 Tu élargis le chemin sous mes pas, et mes talons ne chancellent point.

38 Je poursuis mes ennemis; je les atteins, et je ne reviens qu'après les avoir exterminés.

39 Je les frappe, et ils ne peuvent se relever; ils tombent sous mes pieds.

40 Car tu m'as ceint de force pour le combat, tu fais plier sous moi mes adversaires.

41 Tu fais tourner le dos à mes ennemis devant moi; ceux qui me haïssaient, je les détruis.

42 Ils crient, mais il n'y a point de libérateur; ils crient à l'Éternel, mais il ne leur répond pas.

43 Je les broie comme la poussière livrée au vent, je les jette au loin comme la boue des rues.

44 Tu me sauves des dissensions du peuple; tu me mets à la tête des nations; le peuple que je ne connaissais pas m'est assujetti.

45 Au bruit de mon nom, ils m'obéissent; les fils de l'étranger viennent me flatter.

46 Les fils de l'étranger défaillent, et sortent tremblants de leur retraite.

47 L'Éternel est vivant! Et béni soit mon rocher! Que le Dieu de mon salut soit exalté,

48 Le Dieu qui me donne la vengeance, et qui range les peuples sous moi!

49 Toi qui me délivres de mes ennemis, qui m'élèves au-dessus de mes adversaires, qui me délivres de l'homme violent!

50 C'est pourquoi je te louerai, ô Éternel, parmi les nations, et je chanterai à ton nom.

51 C'est lui qui délivre magnifiquement son roi, qui fait miséricorde à son Oint, à David et à sa postérité à jamais.

1 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.

2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,

3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.

4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.

6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

7 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

8 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.

9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.

10 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

11 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.

12 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.

13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.

15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.

16 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

18 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

20 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.

22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.

24 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.

26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.

27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.

28 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

29 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.

30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.

31 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?

33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,

34 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,

35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

36 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;

37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.

38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

39 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.

41 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.

42 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.

43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.

46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!

48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;

49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!

50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.

51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.