1 Au maître-chantre. Psaume de David, sur Shoshannim (les lys).
2 Sauve-moi, ô Dieu, car les eaux ont atteint ma vie!
3 Je suis plongé dans un bourbier profond, où je ne puis prendre pied; je suis entré dans l'abîme des eaux, et les flots m'ont submergé.
4 Je suis las de crier; ma gorge est desséchée; mes yeux se consument à attendre mon Dieu.
5 Ceux qui me haïssent sans cause, passent en nombre les cheveux de ma tête; ceux qui m'attaquent et qui sont mes ennemis sans sujet, se renforcent; je dois alors rendre ce que je n'ai pas ravi.
6 O Dieu! tu connais ma folie, et mes fautes ne te sont point cachées.
7 Que ceux qui s'attendent à toi ne soient pas honteux à cause de moi, Seigneur, Éternel des armées! Que ceux qui te cherchent ne soient pas confus à mon sujet, ô Dieu d'Israël!
8 Car c'est pour toi que je porte l'opprobre, et que la honte a couvert mon visage.
9 Je suis devenu un étranger pour mes frères, et un inconnu pour les fils de ma mère.
10 Car le zèle de ta maison m'a dévoré, et les outrages de ceux qui t'outragent sont tombés sur moi,
11 Et j'ai pleuré en jeûnant; mais cela même m'a été un opprobre.
12 J'ai aussi pris le sac pour vêtement; mais j'ai été l'objet de leurs railleries.
13 Ceux qui sont assis à la porte s'entretiennent de moi; les buveurs de boissons fortes font de moi le sujet de leurs chansons.
14 Pour moi, ma prière s'adresse à toi, ô Éternel, dans le temps de ta faveur. O Dieu, selon ta grande bonté, réponds-moi et me délivre, selon ta fidélité!
15 Tire-moi du bourbier, et que je n'enfonce pas; que je sois délivré de mes ennemis et des eaux profondes!
16 Que le courant des eaux ne me submerge pas, que je ne sois pas englouti par le gouffre, et que la fosse ne referme pas sa bouche sur moi!
17 Éternel, réponds-moi, car ta faveur est bonne; selon la grandeur de tes compassions, tourne-toi vers moi!
18 Et ne cache pas ta face à ton serviteur, car je suis en détresse; hâte-toi, réponds-moi!
19 Approche-toi de mon âme, rachète-la; à cause de mes ennemis, délivre-moi!
20 Toi, tu sais mon opprobre, et ma honte, et ma confusion; tous mes adversaires sont devant tes yeux.
21 L'opprobre m'a brisé le cœur, et je suis languissant; j'ai attendu de la compassion, mais il n'y en a point; des consolateurs, mais je n'en trouve pas.
22 Ils mettent du fiel dans ma nourriture, et dans ma soif ils m'abreuvent de vinaigre.
23 Que leur table devienne un piège devant eux, et un filet dans leur sécurité!
24 Que leurs yeux s'obscurcissent pour ne plus voir; et fais trembler continuellement leurs reins!
25 Répands sur eux ton indignation, et que l'ardeur de ton courroux les atteigne!
26 Que leur demeure soit déserte, et que personne n'habite dans leurs tentes!
27 Car ils persécutent celui que tu as frappé, et ils racontent la douleur de ceux que tu as blessés.
28 Ajoute iniquité à leurs iniquités, et qu'ils n'aient point de part à ta justice.
29 Qu'ils soient effacés du livre de vie, et ne soient pas inscrits avec les justes!
30 Pour moi, je suis affligé et dans la douleur; ta délivrance, ô Dieu, me mettra dans une haute retraite!
31 Je célébrerai le nom de Dieu par des chants; je le magnifierai par des louanges.
32 Et cela plaira mieux à l'Éternel qu'un taureau, qu'un veau ayant des cornes et l'ongle divisé.
33 Les humbles le verront et se réjouiront; votre cœur revivra, vous qui cherchez Dieu.
34 Car l'Éternel écoute les misérables, et il ne dédaigne point ses captifs.
35 Que les cieux et la terre le louent, les mers et tout ce qui s'y meut!
36 Car Dieu sauvera Sion et bâtira les villes de Juda; on y habitera, on la possédera.
37 La race de ses serviteurs l'aura pour héritage; ceux qui aiment son nom, y auront leur demeure.
1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.