1 Au maître-chantre. Cantique. Psaume des enfants de Coré, sur la cithare. Maskil (cantique) d'Héman l'Ezrachite.

2 Éternel, Dieu de ma délivrance, je crie jour et nuit devant toi.

3 Que ma prière parvienne en ta présence; incline ton oreille à mon cri.

4 Car mon âme est rassasiée de maux, et ma vie touche au séjour des morts.

5 Je suis compté parmi ceux qui descendent dans la fosse; je suis comme un homme sans vigueur,

6 Gisant parmi les morts, tel que les blessés à mort, qui sont couchés dans le tombeau, dont tu ne te souviens plus, et qui sont séparés de ta main.

7 Tu m'as mis dans la fosse la plus basse, dans les lieux ténébreux, dans les abîmes.

8 Ta colère pèse sur moi, et tu m'accables de tous tes flots. (Sélah.)

9 Tu as éloigné de moi ceux que je connais; tu m'as rendu pour eux un objet d'horreur; je suis enfermé et je ne puis sortir.

10 Mon œil se consume par l'affliction; je t'invoque, ô Éternel, tous les jours; j'étends mes mains vers toi.

11 Feras-tu quelque merveille pour les morts? Ou les trépassés se lèveront-ils pour te louer? (Sélah.)

12 Annoncera-t-on ta bonté dans le tombeau, et ta fidélité dans l'abîme?

13 Connaîtra-t-on tes merveilles dans les ténèbres, et ta justice dans la terre d'oubli?

14 Et moi, Éternel, je crie à toi; ma prière te prévient dès le matin.

15 Éternel, pourquoi rejettes-tu mon âme, et me caches-tu ta face?

16 Je suis affligé et comme expirant dès ma jeunesse; je suis chargé de tes terreurs, je suis éperdu.

17 Tes fureurs ont passé sur moi; tes épouvantes me tuent.

18 Elles m'environnent comme des eaux chaque jour; elles m'enveloppent toutes à la fois.

19 Tu as éloigné de moi amis et compagnons; ceux que je connais, ce sont les ténèbres.

1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

2 HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

3 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

4 Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.

5 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

6 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

7 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

8 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

9 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

10 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

11 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.

12 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

13 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

14 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

15 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

16 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

17 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

18 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

19 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.