Jó 10

1 Tedis al mia animo mia vivo;

Mi fordonos min al mia plendado;

Mi parolos en la malĝojeco de mia animo.

2 Mi diros al Dio: Ne kondamnu min,

Sciigu al mi, pro kio Vi malpacas kontraŭ mi.

3 Ĉu Vi trovas tion bona, ke Vi turmentas,

Ke Vi forpuŝas la laboritaĵon de Viaj manoj,

Sendas brilon sur la entreprenon de malpiuloj?

4 Ĉu Vi havas okulojn karnajn,

Kaj ĉu Vi rigardas, kiel homo rigardas?

5 Ĉu Viaj tagoj estas kiel la tagoj de homo,

Aŭ ĉu Viaj jaroj estas kiel la vivtempo de homo,

6 Ke Vi serĉas mian kulpon

Kaj penas trovi mian pekon,

7 Kvankam Vi scias, ke mi ne estas malbonagulo,

Sed el Via mano neniu povas savi?

8 Viaj manoj min formis kaj faris min tutan ĉirkaŭe,

Kaj tamen Vi min pereigas!

9 Rememoru, ke kiel argilon Vi min prilaboris;

Kaj Vi returne faros min polvo.

10 Vi elverŝis ja min kiel lakton,

Kaj kiel fromaĝon Vi min kundensigis.

11 Per haŭto kaj karno Vi min vestis,

Per ostoj kaj tendenoj Vi min plektis.

12 Vivon kaj bonon Vi donis al mi,

Kaj Via prizorgado gardis mian spiriton.

13 Sed ĉi tion Vi kaŝis en Via koro;

Mi scias, ke Vi tion intencis:

14 Se mi pekos, Vi tion rimarkos sur mi,

Kaj mian pekon Vi ne lasos senpuna.

15 Se mi agis malbone, ve al mi!

Se mi estas prava, mi ne povas tamen levi mian kapon,

Estante tute humiligita

Kaj vidante mian mizeron.

16 Se ĝi leviĝas, Vi ĉasas min kiel leono,

Kaj denove montras sur mi Vian mirindan potencon.

17 Vi elmetas kontraŭ mi novajn atestojn,

Plifortigas Vian koleron kontraŭ mi;

Nova armeo min atakas.

18 Por kio Vi elirigis min el la ventro?

Ho, se mi estus pereinta, ke nenies okulo min vidu!

19 Tiam mi estus kiel ne estinta;

El la ventro mi estus transportita en la tombon.

20 Mia vivo estas ja mallonga;

Ĉesu do, lasu min libera, por ke mi iom revigliĝu,

21 Antaŭ ol mi foriros senrevene

En la landon de mallumo kaj de morta ombro,

22 En la landon, kie la lumo estas kiel mallumo,

Kie estas morta ombro kaj senordeco,

Kie estas lume kiel en mallumego.

1 *Job 7:11, 16. Jag är trött på livet,

jag vill släppa fram

min klagan,

jag talar i min själs bitterhet.

2 Jag vill säga till Gud:

Fördöm mig inte.

Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,

att förkasta dina händers verk

och låta ditt ljus skina

över de gudlösas rådslag?

4 *1 Sam 16:7, Job 28:24, 34:21. Har du ögon som en varelse av kött,

ser du så som människor ser?

5 Är dina dagar

som en människas dagar,

dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min skuld

och söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldig

och att ingen kan rädda ur din hand.

8 *Ps 119:73, 139:13f. Dina händer har format mig

och gjort varje del av mig,

och ändå vill du fördärva mig!

9 *1 Mos 2:7, 3:19, 23, Ps 103:14. Tänk på hur du formade mig

som lera,

och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och kött

och vävde mig samman

av ben och senor.

12 *Job 33:4, Apg 17:28. Liv och nåd gav du mig,

din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta

– jag vet att du tänkte så –

14 att om jag syndade,

skulle du vakta på mig

och inte lämna min skuld ostraffad.

15 Ve mig om jag är skyldig!

Men är jag oskyldig

kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,

för jag fylls av skam

och ser mitt lidande.

16 *Jes 38:13. Och höjde jag huvudet

skulle du jaga mig som ett lejon

och åter visa din förunderliga

makt mot mig.

17 Du skulle föra fram

nya vittnen mot mig

och låta mig känna

din vrede mer och mer,

du skulle sända här efter här

mot mig.

18 *Job 3:3, 11, Jer 20:14. Varför tog du mig ut ur moderlivet?

Om jag ändå hade dött

innan något öga såg mig!

19 Om jag ändå aldrig varit till,

utan förts från moderlivet

till graven!

20 *Job 14:1, Ps 39:14. Min tid är kort.

Låt mig vara, lämna mig i fred

så att jag får en stund av glädje

21 innan jag går bort

för att aldrig komma tillbaka,

till mörkrets

och dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkel

som djupaste natt,

till dödsskugga och förvirring

där ljuset är som djupaste natt.