Jó 14

1 L’uomo, nato di donna, vive pochi giorni ed è sazio di affanni. 2 Spunta come un fiore, poi è reciso; fugge come un’ombra, e non dura. 3 E sopra un essere così, tu tieni gli occhi aperti e mi fai comparire con te in giudizio! 4 Chi può trarre una cosa pura da una impura? Nessuno. 5 Poiché i suoi giorni sono fissati, il numero dei suoi mesi dipende da te, e tu gli hai posto un termine che egli non può oltrepassare, 6 distogli da lui lo sguardo, in modo che egli abbia un po’ di riposo, e possa godere come un operaio la fine della sua giornata. 7 Per l’albero almeno c’è speranza; se è tagliato, rigermoglia e continua a mettere germogli. 8 Quando la sua radice è invecchiata sotto terra e il suo tronco muore nel suolo, 9 a sentire l’acqua, rinverdisce e mette rami come una pianta nuova. 10 Ma l’uomo muore e perde ogni forza; il mortale spira, e dov’è? 11 Le acque del lago se ne vanno, il fiume viene meno e si prosciuga; 12 così l’uomo giace, e non risorge più; finché non vi siano più cieli, egli non si risveglierà né sarà più destato dal suo sonno. 13 Oh, volessi tu nascondermi nel soggiorno dei morti, occultarmi finché la tua ira sia passata, fissarmi un termine, e poi ricordarti di me! 14 Se l’uomo, dopo essere morto, potesse ritornare in vita, aspetterei tutti i giorni della mia milizia, finché arrivi per me l’ora del cambio; 15 tu mi chiameresti e io risponderei, tu desidereresti rivedere l’opera delle tue mani. 16 Ma ora tu conti i miei passi, tu osservi i miei peccati; 17 le mie trasgressioni sono sigillate in un sacco, e alle mie iniquità, ne aggiungi altre. 18 La montagna frana e scompare, la rupe è divelta dal suo luogo, 19 le acque consumano la pietra, le loro inondazioni trascinano via la terra: così tu distruggi la speranza dell’uomo. 20 Tu lo sopraffai una volta per sempre, ed egli se ne va; gli cambi la sembianza, e lo mandi via. 21 Se i suoi figli salgono in onore, egli lo ignora; se cadono in disprezzo, egli non lo vede; 22 questo solo sente: che il suo corpo soffre, che la sua anima è in lutto".

1 Människan, av kvinna född,

lever en kort tid

och mättas av oro.

2 *Job 8:9, Ps 90:9f, 102:12, 103:15f, 144:4, Jes 40:6f, Hebr 13:14. Som ett blomster växer hon upp

och vissnar,

som en skugga flyr hon

och kan inte bestå.

3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,

mig drar du till doms inför dig.

4 *Job 15:14, 25:4, Ps 14:3, 51:7, Jes 64:5. Kan en ren komma från en oren?

Nej, inte en enda!

5 *Ps 31:16, 39:5, 139:16. Om människans dagar är bestämda

och hennes månaders antal

är fastställt av dig,

om du har satt en gräns

som hon inte kan överskrida,

6 *Job 10:20, Ps 39:14. vänd då din blick ifrån henne

och ge henne ro,

låt henne få glädje av sin dag

som en daglönare.

7 För ett träd finns det hopp,

huggs det ner kan det gro igen

och nya skott ska inte saknas.

8 Även om dess rötter åldras i jorden

och stubben dör i mullen,

9 ska det grönska vid doften av vatten

och skjuta skott som ett ungt träd.

10 Men när en man dör ligger han där.

När en människa ger upp andan,

var är hon då?

11 *Jes 19:5. Som vattnet försvinner ur sjön

och en flod sinar och torkar ut,

12 så lägger sig människan

och står inte upp igen.

Först när inte himlen finns mer

vaknar hon och reser sig

från sin sömn.

13 Tänk om du ville

gömma mig i dödsriket,

dölja mig tills din vrede upphör,

sätta en bestämd tid för mig

och tänka på mig!

14 *Job 7:1. Kan en människa som en gång dött

få liv igen?

Då skulle jag hålla ut

i min mödas tid

tills min avlösning kommer.

15 Du skulle ropa på mig,

och jag skulle svara dig,

du skulle längta efter

dina händers verk.

16 Fastän du nu räknar mina steg

skulle du inte ge akt på min synd.

17 *Hos 13:12. Min synd skulle ligga i en förseglad pung,

och du skulle täcka över min skuld.

18 Men som berget faller

och vittrar bort,

som klippan flyttas från sin plats,

19 *Job 7:6, 8:13, 11:20, Ords 10:28. som vatten nöter sönder stenar,

som dess flöden sköljer bort myllan,

så gör du människans hopp

om intet.

20 Du besegrar henne för alltid

och hon går bort,

du förändrar hennes ansikte

och sänder i väg henne.

21 *Jes 63:16. Om hennes barn kommer till ära

vet hon det inte,

om de blir ringa

ser hon det inte.

22 Hennes kropp känner bara

sin egen plåga,

hennes själ bara sin egen sorg.