Jó 7

1 La vita dell’uomo sulla terra è una milizia; i suoi giorni sono simili ai giorni di un operaio. 2 Come lo schiavo desidera l’ombra e come l’operaio aspetta il suo salario, 3 così a me toccano mesi di sciagura, e mi sono assegnate notti di dolore. 4 Appena mi corico, dico: ‘Quando mi alzerò?’. Ma la notte si prolunga, e mi sazio di agitazioni fino all’alba. 5 La mia carne è coperta di vermi e di croste polverose, la mia pelle si richiude, poi riprende a suppurare. 6 I miei giorni se ne vanno più veloci della spola, si consumano senza speranza. 7 Ricordati che la mia vita è un soffio! Il mio occhio non vedrà più il bene. 8 Lo sguardo di chi ora mi vede non mi potrà più scorgere; i tuoi occhi mi cercheranno, ma io non sarò più. 9 La nuvola svanisce e si dilegua; così chi scende nel soggiorno dei morti non ne risalirà; 10 non tornerà più nella sua casa, e il luogo dove stava non lo riconoscerà più. 11 Io, perciò, non terrò chiusa la bocca; nell’angoscia del mio spirito parlerò, mi lamenterò nell’amarezza della mia anima. 12 Sono io forse il mare o un mostro marino che tu ponga intorno a me una guardia? 13 Quando dico: ‘Il mio letto mi darà sollievo, il mio giaciglio allevierà la mia pena’, 14 tu mi atterrisci con sogni, e mi spaventi con visioni; 15 così che l’anima mia preferisce soffocare, preferisce la morte a queste ossa. 16 Io mi sto consumando; non vivrò sempre; ti prego, lasciami stare; i giorni miei non sono che un soffio. 17 Che cosa è l’uomo che tu ne faccia tanto caso, che tu ponga mente a lui, 18 lo visiti ogni mattina e lo metta alla prova ogni istante? 19 Quando cesserai di tenere lo sguardo fisso su di me? Quando mi darai tempo di inghiottire la mia saliva? 20 Se ho peccato, che ho fatto a te, o guardiano degli uomini? Perché hai fatto di me il tuo bersaglio? A tal punto che sono diventato un peso a me stesso? 21 E perché non perdoni le mie trasgressioni e non cancelli la mia iniquità? Poiché presto giacerò nella polvere; e tu mi cercherai, ma io non sarò più".

1 *Pred 1:1f, 2:1f, 3:1f, 4:1f, 6:1f, 7:1f. Har inte människan

ett slitsamt liv på jorden?

Är inte hennes dagar

som daglönarens dagar?

2 Hon är som en slav

som flämtar efter skugga,

som en daglönare

som väntar på sin lön.

3 Månader av elände

har jag fått till arvedel,

nätter av vedermöda

har blivit min lott.

4 Så snart jag har lagt mig frågar jag:

"När ska jag stiga upp?

När ska natten ta slut?"

Jag mättas av oro

ända till morgonen.

5 *Job 2:7, 19:26. Min kropp täcks av maskar

och med en skorpa som av jord,

min hud skrumpnar och faller av.

6 *Job 17:11, 15f, 19:10, Ps 90:9, 102:12, Jes 38:12. Mina dagar flyr snabbare

än vävarens spole,

de försvinner utan hopp.

7 *Job 8:9, 9:25, Ps 78:39, 90:9f, Jak 4:14. Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,

att mitt öga inte längre

får se det goda.

8 Det öga som ser mig

ska inte mer iaktta mig,

om din blick söker mig

finns jag inte längre.

9 Ett moln löses upp och är borta,

den som farit ner i dödsriket

kommer inte upp igen.

10 *Job 8:18, 20:9, Ps 103:16. Aldrig mer återvänder han

till sitt hus,

hans plats känner honom inte längre.

11 *Job 10:1. Därför vill jag inte lägga band

på min mun,

jag vill tala i min andes ångest,

jag vill klaga i min själs

bedrövelse.

12 Jag är väl inte ett hav

eller ett havsodjur,

så att du måste sätta ut vakt

mot mig?

13 När jag säger:

"Min bädd ska trösta mig,

min viloplats ska lindra min oro",

14 då skrämmer du mig med drömmar

och skräckslår mig med syner.

15 Hellre vill jag bli kvävd,

hellre dö än vara ett benrangel.

16 *Job 9:21, 10:1, 1 Kung 19:4, Jona 4:3. Jag är trött på det här,

jag kommer inte att leva för evigt.

Låt mig vara,

för mina dagar är en vindfläkt.

17 *Ps 8:5, 144:3, Hebr 2:6. Vad är då en människa,

att du gör så stor sak av henne,

ger akt på henne så noga,

18 synar henne var morgon,

prövar henne vart ögonblick?

19 *Job 14:6, Ps 39:14. När ska du vända din blick

ifrån mig,

ge mig tid att svälja min saliv?

20 Har jag syndat, vad gör det dig,

du människornas bevakare?

Varför har du gjort mig

till din måltavla

och låtit mig bli en börda

för mig själv*7:20för mig självAndra handskrifter (Septuaginta): "för dig".?

21 Varför förlåter du inte min synd

och tar bort min skuld?

Snart ska jag ligga i stoftet,

du kommer att söka efter mig

men jag finns inte mer.