Jó 10

1 Io provo disgusto della mia vita; voglio dare libero sfogo al mio lamento, voglio parlare nell’amarezza della mia anima! 2 Io dirò a Dio: ‘Non condannarmi! Fammi sapere perché contendi con me! 3 Ti sembra ben fatto opprimere, disprezzare l’opera delle tue mani e favorire i disegni dei malvagi? 4 Hai tu occhi di carne? Vedi tu come vede l’uomo? 5 I tuoi giorni sono come i giorni del mortale, i tuoi anni sono come gli anni degli umani, 6 che tu investighi tanto la mia iniquità, che ti informi così del mio peccato, 7 pur sapendo che io non sono colpevole, e che non c’è chi mi liberi dalla tua mano? 8 Le tue mani mi hanno formato, mi hanno fatto tutto quanto, e mi distruggi! 9 Ricòrdati che mi hai plasmato come argilla, e tu mi fai ritornare in polvere! 10 Non mi hai tu colato forse come il latte e fatto rapprendere come il formaggio? 11 Tu mi hai rivestito di pelle e di carne, e mi hai intessuto di ossa e di nervi. 12 Mi hai concesso vita e grazia, la tua provvidenza ha vegliato sul mio spirito, 13 ed ecco quello che nascondevi in cuore! Sì, lo so, questo meditavi: 14 se avessi peccato, lo avresti tenuto bene a mente e non mi avresti assolto dalla mia iniquità. 15 Se fossi stato malvagio, guai a me! Se giusto, non avrei osato alzare la fronte, sazio d’infamia, spettatore della mia miseria. 16 Se l’avessi alzata, mi avresti dato la caccia come a un leone e avresti rinnovato contro di me le tue meraviglie; 17 mi avresti messo di fronte nuovi testimoni e avresti raddoppiato il tuo sdegno contro di me; legioni su legioni mi avrebbero assalito. 18 E allora, perché mi hai fatto uscire dal grembo di mia madre? Sarei morto senza che occhio mi vedesse! 19 Sarei stato come se non fossi mai esistito, mi avrebbero portato dal grembo materno alla tomba!’. 20 Non sono forse pochi i giorni che mi restano? Smetta egli dunque, mi lasci stare, affinché io mi rassereni un poco, 21 prima che io me ne vada, per non tornare mai più, nella terra delle tenebre e dell’ombra di morte: 22 terra oscura come la notte profonda, dove regnano l’ombra di morte e il disordine, il cui chiarore è come notte oscura".

1 *Job 7:11, 16. Jag är trött på livet,

jag vill släppa fram

min klagan,

jag talar i min själs bitterhet.

2 Jag vill säga till Gud:

Fördöm mig inte.

Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,

att förkasta dina händers verk

och låta ditt ljus skina

över de gudlösas rådslag?

4 *1 Sam 16:7, Job 28:24, 34:21. Har du ögon som en varelse av kött,

ser du så som människor ser?

5 Är dina dagar

som en människas dagar,

dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min skuld

och söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldig

och att ingen kan rädda ur din hand.

8 *Ps 119:73, 139:13f. Dina händer har format mig

och gjort varje del av mig,

och ändå vill du fördärva mig!

9 *1 Mos 2:7, 3:19, 23, Ps 103:14. Tänk på hur du formade mig

som lera,

och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och kött

och vävde mig samman

av ben och senor.

12 *Job 33:4, Apg 17:28. Liv och nåd gav du mig,

din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta

– jag vet att du tänkte så –

14 att om jag syndade,

skulle du vakta på mig

och inte lämna min skuld ostraffad.

15 Ve mig om jag är skyldig!

Men är jag oskyldig

kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,

för jag fylls av skam

och ser mitt lidande.

16 *Jes 38:13. Och höjde jag huvudet

skulle du jaga mig som ett lejon

och åter visa din förunderliga

makt mot mig.

17 Du skulle föra fram

nya vittnen mot mig

och låta mig känna

din vrede mer och mer,

du skulle sända här efter här

mot mig.

18 *Job 3:3, 11, Jer 20:14. Varför tog du mig ut ur moderlivet?

Om jag ändå hade dött

innan något öga såg mig!

19 Om jag ändå aldrig varit till,

utan förts från moderlivet

till graven!

20 *Job 14:1, Ps 39:14. Min tid är kort.

Låt mig vara, lämna mig i fred

så att jag får en stund av glädje

21 innan jag går bort

för att aldrig komma tillbaka,

till mörkrets

och dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkel

som djupaste natt,

till dödsskugga och förvirring

där ljuset är som djupaste natt.