Jó 30

1 Ora servo da zimbello ai più giovani di me, i cui padri non avrei degnato di mettere fra i cani del mio gregge! 2 A che mi sarebbe servita la forza delle loro mani? Gente incapace a raggiungere l’età matura, 3 pallida dalla miseria e dalla fame, ridotta a brucare nel deserto, la terra da tempo nuda e desolata, 4 strappando erba amara vicino ai cespugli, e avendo per pane radici di ginestra. 5 Sono scacciati di mezzo agli uomini, la gente grida dietro a loro come dietro al ladro, 6 abitano in burroni orrendi, nelle caverne della terra e fra le rocce; 7 urlano fra i cespugli, si sdraiano alla rinfusa sotto i rovi; 8 gente da nulla, razza senza nome, cacciata via dal paese a bastonate. 9 Ora io sono il tema delle loro canzoni, il soggetto dei loro discorsi. 10 Mi detestano, mi schivano, non si trattengono dallo sputarmi in faccia. 11 Non hanno più ritegno, mi umiliano, rompono ogni freno in mia presenza. 12 Questa gentaglia insorge alla mia destra, mi incalzano, e si appianano le vie contro di me per distruggermi. 13 Hanno sovvertito il mio cammino, lavorano alla mia rovina, loro che nessuno vorrebbe soccorrere! 14 Avanzano come attraverso un’ampia breccia, si precipitano davanti in mezzo alle rovine. 15 Terrori mi si rovesciano addosso; il mio onore è portato via come dal vento, la mia felicità è passata come una nube. 16 Ora l’anima mia si strugge in me, mi hanno colto i giorni dell’afflizione. 17 La notte mi trafigge, mi stacca le ossa, e i dolori che mi rodono non hanno posa. 18 Per la grande violenza del mio male la mia veste si deforma, mi si stringe addosso come la tunica. 19 Iddio mi ha gettato nel fango, e rassomiglio alla polvere e alla cenere. 20 Io grido a te, e tu non mi rispondi; ti sto davanti, e tu non mi consideri! 21 Ti sei trasformato in nemico crudele verso di me; mi perseguiti con la potenza della tua mano. 22 Mi alzi per aria, mi fai portare via dal vento, e mi annienti nella tempesta. 23 Infatti, lo so, tu mi conduci alla morte, alla casa di convegno di tutti i viventi. 24 Ma chi sta per morire non stende la mano? e nella sua angoscia non grida aiuto? 25 Non piangevo io forse per chi era nell’avversità? la mia anima non era forse afflitta per il povero? 26 Speravo il bene, ma è venuto il male; aspettavo la luce, ma è venuta l’oscurità! 27 Le mie viscere ribollono e non hanno riposo, sono venuti per me giorni di afflizione. 28 Me ne vado tutto annerito, ma non dal sole; mi alzo in mezzo all’assemblea e grido aiuto; 29 sono diventato fratello degli sciacalli, compagno degli struzzi. 30 La mia pelle è nera e cade a pezzi; le mie ossa sono calcinate dall’arsura. 31 La mia cetra non dà più che accenti di lutto, e la mia zampogna voce di pianto.

1 Nu skrattar de åt mig,

dessa som är yngre än jag,

medan jag inte hade satt deras fäder

ens bland mina vallhundar.

2 Vilken hjälp kunde

deras händer ge mig,

de som saknar all livskraft?

3 De är utmärglade av nöd och hunger,

de gnager den torra marken

som redan förut var öde

och ödslig.

4 De plockar saltörter*30:4saltörterNämns i Talmud som fattigmanskost och nödmat. bland snåren

och ginströtter*30:4ginströtterOätliga men utmärkta som bränsle (jfr Ps 120:4). är deras mat.

5 De drivs ut från gemenskapen,

man ropar efter dem som tjuvar.

6 De måste bo i otäcka raviner,

i jordhålor och bergsskrevor.

7 De skriker bland snåren,

de kryper ihop under nässlor.

8 De är uslingar och ärelösa,

utjagade ur landet.

9 *Job 12:4, 17:6, Ps 69:12f, Klag 3:14. Nu har jag blivit deras nidvisa,

jag har blivit ett ordspråk

bland dem.

10 *4 Mos 12:14, Job 17:6, 19:19, Ps 31:12, 44:14, Matt 26:67. De avskyr mig

och håller sig borta från mig,

de tvekar inte att spotta mig

i ansiktet.

11 *Job 16:11f. Gud har lossat min bågsträng

och plågat mig,

därför släpper de sina hämningar

inför mina ögon.

12 Vid min högra sida reser sig slöddret,

de slår undan mina fötter

och banar sig väg

för att fördärva mig.

13 De river upp min stig,

de arbetar på mitt fördärv,

men de får ingen hjälp.

14 De bryter fram

som genom en bred rämna,

de vältrar sig fram mellan ruinerna.

15 Fasor väller över mig,

min ära rycks bort som en storm

och min räddning har försvunnit

som ett moln.

16 *Ps 42:5. Nu utgjuter sig min själ inom mig,

och plågans dagar håller mig fast.

17 Natten borrar i mina ben,

den gnagande pinan tar ingen vila.

18 Med stor kraft griper han min mantel,

han fattar mig i min livklädnad.

19 *Ps 7:6. Han har vräkt mig ner i dyn,

och jag liknar stoft och aska.

20 *Job 19:7, Ps 13:2, 22:3, Klag 3:8, Hab 1:2. Jag ropar till dig,

men du svarar mig inte.

Jag reser mig upp,

men du bara ser på mig.

21 Du har blivit grym mot mig,

med din starka hand

ansätter du mig.

22 Du lyfter upp mig till vinden

och för mig bort,

du skakar mig i stormen.

23 *Ps 90:3. Jag vet att du vill föra mig till döden,

till den boning där allt levande

samlas.

24 Men räcker man inte ut handen

när man faller,

ropar man inte efter hjälp

när olyckan kommer?

25 *Ps 35:13f, Rom 12:15. Grät jag inte över den

som hade hårda dagar,

led inte min själ med den fattige?

26 *Jer 8:15, 14:19. Men när jag sökte det goda

kom det onda,

när jag väntade på ljus kom mörker.

27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,

dagar av plåga har mött mig.

28 Mörk går jag omkring,

men inte av solen*30:28men inte av solenAnnan översättning: "utan sol"..

Jag reser mig bland folket

och ropar på hjälp.

29 *Ps 44:20, 102:7, Mika 1:8. Jag har blivit en bror till schakalerna,

en vän till strutsarna*30:29strutsarnaAnnan översättning: "ugglorna"..

30 Min hud svartnar och faller av mig,

mina ben brinner av hetta.

31 *Ps 6:7, Jes 24:8, Klag 5:15. Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,

mitt flöjtspel i högljudd gråt.