1 *Job 7:11, 16. Jag är trött på livet,

jag vill släppa fram

min klagan,

jag talar i min själs bitterhet.

2 Jag vill säga till Gud:

Fördöm mig inte.

Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,

att förkasta dina händers verk

och låta ditt ljus skina

över de gudlösas rådslag?

4 *1 Sam 16:7, Job 28:24, 34:21. Har du ögon som en varelse av kött,

ser du så som människor ser?

5 Är dina dagar

som en människas dagar,

dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min skuld

och söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldig

och att ingen kan rädda ur din hand.

8 *Ps 119:73, 139:13f. Dina händer har format mig

och gjort varje del av mig,

och ändå vill du fördärva mig!

9 *1 Mos 2:7, 3:19, 23, Ps 103:14. Tänk på hur du formade mig

som lera,

och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och kött

och vävde mig samman

av ben och senor.

12 *Job 33:4, Apg 17:28. Liv och nåd gav du mig,

din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta

– jag vet att du tänkte så –

14 att om jag syndade,

skulle du vakta på mig

och inte lämna min skuld ostraffad.

15 Ve mig om jag är skyldig!

Men är jag oskyldig

kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,

för jag fylls av skam

och ser mitt lidande.

16 *Jes 38:13. Och höjde jag huvudet

skulle du jaga mig som ett lejon

och åter visa din förunderliga

makt mot mig.

17 Du skulle föra fram

nya vittnen mot mig

och låta mig känna

din vrede mer och mer,

du skulle sända här efter här

mot mig.

18 *Job 3:3, 11, Jer 20:14. Varför tog du mig ut ur moderlivet?

Om jag ändå hade dött

innan något öga såg mig!

19 Om jag ändå aldrig varit till,

utan förts från moderlivet

till graven!

20 *Job 14:1, Ps 39:14. Min tid är kort.

Låt mig vara, lämna mig i fred

så att jag får en stund av glädje

21 innan jag går bort

för att aldrig komma tillbaka,

till mörkrets

och dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkel

som djupaste natt,

till dödsskugga och förvirring

där ljuset är som djupaste natt.

1 My soul is weary of my life; I will leave my complaint upon myself; I will speak in the bitterness of my soul.*10.1 weary…: or, cut off while I live 2 I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me. 3 Is it good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?*10.3 work: Heb. labour 4 Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth? 5 Are thy days as the days of man? are thy years as man’s days, 6 That thou enquirest after mine iniquity, and searchest after my sin? 7 Thou knowest that I am not wicked; and there is none that can deliver out of thine hand.*10.7 Thou…: Heb. It is upon thy knowledge

8 Thine hands have made me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.*10.8 have…: Heb. took pains about me 9 Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay; and wilt thou bring me into dust again? 10 Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese? 11 Thou hast clothed me with skin and flesh, and hast fenced me with bones and sinews.*10.11 fenced: Heb. hedged 12 Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit. 13 And these things hast thou hid in thine heart: I know that this is with thee.

14 If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity. 15 If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet will I not lift up my head. I am full of confusion; therefore see thou mine affliction; 16 For it increaseth. Thou huntest me as a fierce lion: and again thou shewest thyself marvellous upon me. 17 Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and war are against me.*10.17 witnesses: that is, plagues 18 Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the ghost, and no eye had seen me! 19 I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave. 20 Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little, 21 Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death; 22 A land of darkness, as darkness itself; and of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.