1 Nu skrattar de åt mig,

dessa som är yngre än jag,

medan jag inte hade satt deras fäder

ens bland mina vallhundar.

2 Vilken hjälp kunde

deras händer ge mig,

de som saknar all livskraft?

3 De är utmärglade av nöd och hunger,

de gnager den torra marken

som redan förut var öde

och ödslig.

4 De plockar saltörter*30:4saltörterNämns i Talmud som fattigmanskost och nödmat. bland snåren

och ginströtter*30:4ginströtterOätliga men utmärkta som bränsle (jfr Ps 120:4). är deras mat.

5 De drivs ut från gemenskapen,

man ropar efter dem som tjuvar.

6 De måste bo i otäcka raviner,

i jordhålor och bergsskrevor.

7 De skriker bland snåren,

de kryper ihop under nässlor.

8 De är uslingar och ärelösa,

utjagade ur landet.

9 *Job 12:4, 17:6, Ps 69:12f, Klag 3:14. Nu har jag blivit deras nidvisa,

jag har blivit ett ordspråk

bland dem.

10 *4 Mos 12:14, Job 17:6, 19:19, Ps 31:12, 44:14, Matt 26:67. De avskyr mig

och håller sig borta från mig,

de tvekar inte att spotta mig

i ansiktet.

11 *Job 16:11f. Gud har lossat min bågsträng

och plågat mig,

därför släpper de sina hämningar

inför mina ögon.

12 Vid min högra sida reser sig slöddret,

de slår undan mina fötter

och banar sig väg

för att fördärva mig.

13 De river upp min stig,

de arbetar på mitt fördärv,

men de får ingen hjälp.

14 De bryter fram

som genom en bred rämna,

de vältrar sig fram mellan ruinerna.

15 Fasor väller över mig,

min ära rycks bort som en storm

och min räddning har försvunnit

som ett moln.

16 *Ps 42:5. Nu utgjuter sig min själ inom mig,

och plågans dagar håller mig fast.

17 Natten borrar i mina ben,

den gnagande pinan tar ingen vila.

18 Med stor kraft griper han min mantel,

han fattar mig i min livklädnad.

19 *Ps 7:6. Han har vräkt mig ner i dyn,

och jag liknar stoft och aska.

20 *Job 19:7, Ps 13:2, 22:3, Klag 3:8, Hab 1:2. Jag ropar till dig,

men du svarar mig inte.

Jag reser mig upp,

men du bara ser på mig.

21 Du har blivit grym mot mig,

med din starka hand

ansätter du mig.

22 Du lyfter upp mig till vinden

och för mig bort,

du skakar mig i stormen.

23 *Ps 90:3. Jag vet att du vill föra mig till döden,

till den boning där allt levande

samlas.

24 Men räcker man inte ut handen

när man faller,

ropar man inte efter hjälp

när olyckan kommer?

25 *Ps 35:13f, Rom 12:15. Grät jag inte över den

som hade hårda dagar,

led inte min själ med den fattige?

26 *Jer 8:15, 14:19. Men när jag sökte det goda

kom det onda,

när jag väntade på ljus kom mörker.

27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,

dagar av plåga har mött mig.

28 Mörk går jag omkring,

men inte av solen*30:28men inte av solenAnnan översättning: "utan sol"..

Jag reser mig bland folket

och ropar på hjälp.

29 *Ps 44:20, 102:7, Mika 1:8. Jag har blivit en bror till schakalerna,

en vän till strutsarna*30:29strutsarnaAnnan översättning: "ugglorna"..

30 Min hud svartnar och faller av mig,

mina ben brinner av hetta.

31 *Ps 6:7, Jes 24:8, Klag 5:15. Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,

mitt flöjtspel i högljudd gråt.

1 But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.*30.1 younger…: Heb. of fewer days than I 2 Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished? 3 For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.*30.3 solitary: or, dark as the night*30.3 in…: Heb. yesternight 4 Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat. 5 They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;) 6 To dwell in the clifts of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.*30.6 caves: Heb. holes 7 Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together. 8 They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.*30.8 base…: Heb. men of no name 9 And now am I their song, yea, I am their byword. 10 They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.*30.10 and…: Heb. and withhold not spittle from 11 Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me. 12 Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction. 13 They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper. 14 They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.

15 Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.*30.15 my soul: Heb. my principal one 16 And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me. 17 My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest. 18 By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat. 19 He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes. 20 I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not. 21 Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.*30.21 become…: Heb. turned to be cruel*30.21 thy…: Heb. the strength of thy hand 22 Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.*30.22 substance: or, wisdom 23 For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living. 24 Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.*30.24 grave: Heb. heap 25 Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?*30.25 in trouble: Heb. hard of day? 26 When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness. 27 My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me. 28 I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation. 29 I am a brother to dragons, and a companion to owls.*30.29 owls: or, ostriches 30 My skin is black upon me, and my bones are burned with heat. 31 My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.