1 HERREN uppenbarade sig för honom i Mamres terebintlund, där han satt i tältöppningen, när det var som hetast på dagen. 2 ✝ När han lyfte upp sin blick och såg, se, då stod tre män framför honom. När han såg dem, skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig ner till jorden 3 ✝ och sa: Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, så ber jag dig, gå inte förbi din tjänare. 4 Jag ber er, låt det bli hämtat lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. 5 Jag vill hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er* innan ni går vidare, för därför har ni kommit till er tjänare. De sa: Gör som du har sagt. 6 Abraham skyndade sig in i tältet till Sarah och sa: Skynda dig och ta tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka brödkakor. 7 Själv skyndade Abraham bort till boskapen och tog en späd och god kalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillaga den. 8 Sedan tog han fram smör och mjölk, och kalven som han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod bredvid dem under trädet medan de åt. 9 Och de sa till honom: Var är din hustru Sarah? Han svarade: Se, hon är i tältet. 10 ✝ Då sa han: Jag ska sannerligen komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sarah ha en son. Och Sarah hörde detta där hon stod i tältöppningen, bakom honom. 11 ✝ Nu var både Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder, och Sarah hade det inte längre såsom kvinnor brukar ha det. 12 ✝ Sarah log* inom sig och sa: Skulle jag upptändas av lusta nu när jag blivit gammal och min herre också är gammal? 13 HERREN sa till Abraham: Varför log Sarah och sa: Ska jag verkligen föda barn, jag som är så gammal? 14 ✝ Skulle något vara omöjligt för HERREN? Nästa år vid den bestämda tiden ska jag komma tillbaka till dig, och då ska Sarah ha en son. 15 Sarah nekade och sa: Jag log inte, för hon blev förskräckt. Men han sa: Det är inte så, du log. 16 Männen stod upp därifrån och såg mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen. 17 ✝ HERREN sa: Hur kan jag dölja för Abraham vad jag vill göra? 18 ✝ För Abraham ska sannerligen bli stamfar för ett stort och mäktigt folk, och i honom ska alla folk på jorden bli välsignade. 19 Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hus efter sig, och de ska hålla HERRENS väg och göra vad som är rätt och rättfärdigt, för att HERREN ska låta komma över Abraham allt det han har lovat honom. 20 ✝ HERREN sa: Eftersom ropet över Sodom och Gomorra är stort och eftersom deras synd är mycket svår, 21 vill jag stiga ner och se, om de verkligen gjort allt efter det rop, som har nått mig. Och om det inte är så, vill jag veta det. 22 Så vände männen sig bort därifrån och gick mot Sodom. Men Abraham stod fortfarande kvar inför HERREN. 23 Och Abraham trädde fram och sa: Vill du då förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? 24 Kanske finns femtio rättfärdiga i staden, vill du då förgöra också dem och inte skona staden för de femtio rättfärdigas skull, som finns därinne? 25 Må det vara långt från dig, att du skulle göra så och döda den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige, och att det skulle gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Må det vara långt från dig. Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt? 26 HERREN sa: Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så ska jag skona hela orten för deras skull. 27 Abraham svarade och sa: Se, jag har tagit mig friheten att tala med HERREN, jag som bara är stoft och aska. 28 Kanske ska det fattas fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då förgöra hela staden för att det fattas fem? Och han sa: Om jag finner fyrtiofem, så ska jag inte förgöra den. 29 Ännu en gång talade han till honom och sa: Kanske ska fyrtio finnas där. Och han sa: Jag ska inte göra det för de fyrtios skull. 30 Han sa: Må min Herre inte bli vred, att jag talar. Kanske ska trettio finnas där. Och han svarade: Om jag finner trettio där, så ska jag inte göra det. 31 Och han sa: Se, jag har tagit mig friheten att tala med min Herre. Kanske finns det tjugo där. Och han svarade: Jag ska inte förgöra den för de tjugos skull. 32 Då sa han: Må min Herre inte bli vred, att jag talar en gång till. Kanske finns där tio? Och han svarade: Jag ska inte förgöra den för de tios skull. 33 Och HERREN gick därifrån sedan han hade talat färdigt med Abraham, och Abraham återvände hem.