1 Josef befallde honom som hade ansvar för hans hus och sa: Fyll männens säckar med mat, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2 Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för säden. Han gjorde som Josef hade sagt. 3 Följande morgon, när det blev ljust, fick männen ge sig av med sina åsnor. 4 När de hade kommit ut ur staden men ännu inte hade rest långt, då sa Josef till honom som hade ansvaret för hans hus: Bryt upp och sätt efter männen, och när du hinner upp dem så ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? 5 Är det inte den här som min herre dricker ur och den som han spår med? Det är en ond gärning ni har gjort. 6 Och när han hann upp dem sa han dessa ord till dem. 7 De svarade honom: Varför talar min herre sådana ord? Må det vara långt ifrån att dina tjänare skulle göra något sådant! 8 Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar tog vi med oss tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då vilja stjäla silver eller guld från din herres hus? 9 Den av dina tjänare som man finner den hos ska dö, dessutom ska vi bli min herres slavar. 10 Han sa: Ja, det får bli som ni har sagt. Den som man finner den hos ska bli min slav, men ni andra ska vara fria. 11 Då skyndade de sig att sätta ner var och en sin säck på marken, och var och en öppnade sin säck. 12 Han sökte. Han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13 Då rev de sönder sina kläder och var och en lastade sin åsna och de återvände till staden. 14 Juda och hans bröder kom till Josefs hus, eftersom han fortfarande var kvar där, och de föll ner till marken inför honom. 15 Josef sa till dem: Vad är detta för en handling ni har gjort? Vet ni inte att en sådan man som jag kan spå? 16 Juda sa: Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares svåra synd. Se, vi är min herres slavar, både vi och han som bägaren blev funnen hos. 17 Och han sa: Nej, aldrig att jag skulle göra så! Den man som bägaren blev funnen hos, han ska bli min slav. Men ni andra kan i frid bege er i väg upp till er far. 18 Juda gick fram till honom och sa: Min herre, jag ber dig, låt din tjänare få tala ett ord i min herres öron, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. 19 Min herre frågade sina tjänare och sa: Har ni någon far eller bror? 20 Då svarade vi min herre: Vi har en far, en gammal man och en son han fick i sin ålderdom som är i sin ungdom. Hans bror är död och han är ensam kvar efter sin mor och hans far älskar honom. 21 Då sa du till dina tjänare: För honom hit ner till mig, så att jag får se på honom med egna ögon. 22 Men vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far så skulle han dö. 23 ✝ Då sa du till dina tjänare: Om er yngste bror inte följer med er hit ner, så får ni inte komma mer inför mitt ansikte. 24 Och det hände sedan vi hade kommit upp till din tjänare, min far, att vi berättade för honom min herres ord. 25 När vår far sa: Återvänd och köp lite mat till oss. 26 Då sa vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara om vår yngste bror kommer med oss, då kan vi resa i väg, för vi får inte se den mannens ansikte utan att vår yngste bror är med oss. 27 Då sa din tjänare, min far, till oss: Ni vet att min hustru har fött två söner åt mig. 28 ✝ Den ene gick bort från mig, och jag sa: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. 29 Om ni tar också denne ifrån mig och det händer honom en olycka, så ska ni föra mina grå hår med sorg ner i graven. 30 Om jag nu kommer hem till din tjänare, min far, och pojken inte är med oss, för hans hjärta är så fäst vid pojken, 31 så kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Och vi, dina tjänare, skulle så föra din tjänares, vår fars, grå hår med sorg ner i graven. 32 ✝ För jag, din tjänare, har tagit ansvaret för pojken inför min far och sagt: Om jag inte har honom med tillbaka till dig igen, så ska jag bära skulden inför min far i alla mina livsdagar. 33 Jag ber dig, låt nu därför din tjänare få stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe och låt pojken fara upp med sina bröder. 34 För hur skulle jag kunna dra upp till min far, när jag inte har pojken med mig? Jag skulle då få se den bedrövelse som skulle komma över min far.