1 Men han hörde hur Labans söner talade och sa: Jakob har tagit allt det som tillhörde vår far. Av det som tillhörde vår far har han skaffat sig hela denna rikedom. 2 Och Jakob såg på Labans ansikte att han nu var annorlunda mot honom än förut. 3 HERREN sa till Jakob: Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag ska vara med dig. 4 Då sände Jakob bud efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord. 5 Och sa till dem: Jag ser på er fars ansikte, att han är annorlunda mot mig än förut. Men min fars Gud har varit med mig. 6 Ni vet att jag har tjänat er far med all min kraft. 7 Och er far har bedragit mig och förändrat min lön tio gånger. Men Gud har inte tillåtit honom att göra mig någon skada. 8 När han sa: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma, och när han sa: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. 9 På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig. 10 När parningstiden kom hände det, att jag lyfte upp min blick och såg i drömmen, och se, hannarna som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11 Och Guds ängel sa till mig i drömmen: Jakob! Och jag svarade: Här är jag. 12 Han sa: Lyft upp blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. För jag har sett allt det Laban gör mot dig. 13 ✝ Jag är Betels Gud, där du smorde minnesstenen och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och lämna detta land och vänd tillbaka till ditt hemland. 14 Då svarade Rakel och Lea och sa till honom: Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars hus? 15 Är vi inte ansedda som främlingar av honom? För han har ju sålt oss och gjort slut på det han fick i betalning för oss. 16 Därför, hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn, så gör nu allt det som Gud har sagt till dig. 17 Då bröt Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på kamelerna 18 och förde med sig all sin boskap och alla ägodelar han hade förvärvat, den boskap han ägde och hade skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land. 19 ✝ Men Laban hade gått bort för att klippa sina får. Och Rakel stal sin fars husgudar. 20 Och Jakob smög sig undan från arameen Laban utan att han visste om det, för han sa inte till honom när han flydde. 21 Så flydde han med allt sitt. Han bröt upp och gick över floden och ställde färden mot Gileads berg. 22 På tredje dagen blev det berättat för Laban, att Jakob hade flytt. 23 Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom sju dagsresor och hann upp honom vid Gileads berg. 24 Men Gud kom till arameen Laban i en dröm om natten och sa till honom: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. 25 Och Laban hann upp Jakob. Jakob hade slagit upp sitt tält på berget, och Laban med sina bröder slog upp sitt tält på Gileads berg. 26 Laban sa till Jakob: Vad har du gjort, att du har smugit dig undan utan att jag fick veta om det och fört bort mina döttrar liksom fångar tagna med svärd? 27 Varför flydde du i hemlighet och smög dig undan från mig utan att tala om det, så att jag kunde följa med dig ett stycke på vägen med jubel och sång, med tamburin och harpa? 28 Och tillät mig inte att kyssa mina barn och döttrar? Du har handlat som en dåre när du nu gjorde detta. 29 Det står i min makt att skada dig, men din fars Gud sa till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. 30 Och nu, då du längtade så mycket efter din fars hus att du måste i väg, varför har du då stulit mina gudar? 31 Jakob svarade och sa till Laban: Därför att jag var rädd, för jag sa: Kanske du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32 Men den som du finner dina gudar hos ska inte få leva. Se efter i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som är ditt, och i så fall ta det. För Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem. 33 Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och de båda tjänstekvinnornas tält men fann inget. Sedan gick han från Leas tält in i Rakels tält. 34 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban letade igenom hela tältet men fann ingenting. 35 ✝ Då sa hon till sin far: Min herre, bli inte arg för att jag inte kan stiga upp för dig, för det är med mig på kvinnors vis. Och han sökte men fann inte husgudarna. 36 Då blev Jakob vred och kom i gräl med Laban, och Jakob svarade och sa till Laban: Vad har jag gjort för ont eller vad är min synd, eftersom du förföljer mig? 37 Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du hittat av alla de saker som tillhör dig? Lägg fram det inför mina bröder och dina bröder, så att de får döma mellan oss båda. 38 I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. 39 ✝ Det som blev ihjälrivet av djur förde jag inte till dig. Jag ersatte det själv. Du utkrävde det av mig, antingen det var stulet om dagen eller stulet om natten. 40 Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och sömnen vek från mina ögon. 41 I tjugo år har jag nu varit i ditt hus. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och sex år för din boskap. Och du har tio gånger förändrat min lön. 42 Om inte min fars Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks fruktan, så hade du säkert nu skickat i väg mig tomhänt. Men Gud har sett till mitt lidande och till mina händers arbete, och han tillrättavisade dig i natt. 43 Laban svarade och sa till Jakob: Döttrarna är mina döttrar, och barnen är mina barn, och hjordarna är mina hjordar. Allt det du ser är mitt. Vad kan väl jag i dag göra med mina döttrar eller med barnen som de har fött? 44 Kom nu och låt oss sluta ett förbund, du och jag. Det ska vara ett vittne mellan mig och dig. 45 Då tog Jakob en sten och reste upp den till en minnessten*. 46 Jakob sa till sina bröder: Samla ihop stenar. Och de tog stenar och gjorde ett röse och de åt där på röset. 47 Laban kallade det Jegar-Sahaduta*, men Jakob kallade det Galed*. 48 Laban sa: Detta stenröse ska i dag vara vittne mellan mig och dig. Därför fick det namnet Galed 49 eller Mispa* för han sa: HERREN ska vara en väktare mellan mig och dig, när vi är borta från varandra. 50 Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, då är Gud vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande. 51 Och Laban sa till Jakob: Här är detta röse och här är minnesstenen som jag har rest upp mellan dig och mig. 52 Detta röse ska vara ett vittne och denna minnessten ska vara ett vittne, att jag inte ska passera förbi detta röse på väg mot dig. Och att inte du ska passera förbi detta röse och denna minnessten på väg mot mig för att göra något ont. 53 Abrahams Gud och Nahors Gud och deras fäders Gud ska vara domare mellan oss. Och Jakob svor eden, vid honom som hans fader Isak fruktade. 54 Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och bjöd sina bröder att äta bröd. Och de åt bröd och stannade på berget över natten. 55 På morgonen steg Laban upp tidigt, kysste sina barn och sina döttrar och välsignade dem. Sedan gav sig Laban i väg och återvände hem.